Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Jag satt och chattade med en tjej idag. Samtidigt som hon chattar med mig så talar hon med sin pojkvän i telefon.
Jag skriver lite grejer till henne som man gör, skämtar lite på hennes bekostnad, ett nöje som jag brukar ta mig för lite då och då.

Hon skriver till mig att hennes pojkvän tycker jag verkar konstig. Jag har aldrig träffat honom och har ingen aning om vem han är. Detsamma kan han säga om mig, ändå säger han att jag är konstig.
Normalt hade jag vetat exakt hur jag skulle handskas med den här situationen. Det var som en straffspark för mig.
Men vid just detta tillfälle så måste jag ha varit väldigt distraherad.
Jag svarade till tjejen: "Jaså, då får han väl tycka det"
Vad är det för svar?
Precis efter jag hade skrivit det så kom jag på vilken miss det var. Jag visste ju förstås vad jag borde ha skrivit:

Tjejen: Min pojkvän tycker du verkar konstig.
Jag: Jaså, det gör han? Vet du vad jag tycker att han kan göra då?
Tjejen: Vad?
Jag: Då kan han fara åt helvete!

Så skulle jag ha sagt. Det är lätt att vara efterklok, men jag borde ha haft det klart för mig redan då.