Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Jag får ett upprört sms från en tjej som sitter på tåget. Hon har med sig mycket packning och ämnar ta den från centralen till Hässlö. Problemet är att bussen hon ska ta har gått fem minuter innan hon anländer.
Tjejen i fråga beslutar sig för att gå hela vägen ut till Hässlö.
Jag är för stunden på mycket bra humör och känner att en godhjärtad handling kanske är på sin plats. Jag frågar om hon vill ha sällskap en bit, det är ju trots allt ganska långt att gå.
Jag hoppar på min cykel och åker henne till mötes.
När vi råkas har hon inte kommit långt. Det är så att hennes packning är alldeles för stor för henne. Inte nog med att hon har med sig en väska som är lika bred som henne och når henne upp till naveln, hon har även med sig en datorväska och en kasse som hon har lyckats ta sönder (den går inte att bära längre).

Jag som fortfarande är på gott humör känner lite sympati för henne och åker till Coop för att handla en stor papperskasse som hon kan lägga ner sin trasiga kasse samt andra överflödiga grejer.
Vi fyller den nya papperskassen och ställer den på pakethållaren på min cykel. Därefter får jag ta datorväskan över min axel samtidigt som jag leder cykeln. Flickan tar sin mycket stora väska på ryggen och sedan börjar vi vandra.

Vägen ut till Hässlö är sällsynt lång och speciellt när man släpar på en massa tunga grejer.
Snäll som jag var, så följde jag henne ut hela vägen och jag vet inte hur hon hade klarat sig utan min hjälp.

Det här var då en mycket god gärning, min första på länge faktiskt. Men vad gör man inte för en flicka vars kroppsmassa är cirka hälften av min egen när hon hade så mycket att släpa.
Det här är saker jag gör för en flicka.