Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Det är frågan jag vill ställa till den man som knackar mig på ryggen när jag står i bussen.
Han knackar på min rygg och jag vänder mig förvånat om för att se vem det är, det är en gubbe i 60-årsåldern som står och flinar åt mig. Han säger ingenting.
Vad vill han mig egentligen? Är han i stort kontaktbehov och väljer mig som en person att ta kontakt med? Eller vill han bara se vem jag är och avgöra om han ska förfölja mig nånstans?
Han har verkligen en skrämmande uppsyn för att vara så gammal, hans ögon stirrar tomt och fastän han flinar så finns där ingen glädje. Det är snarare en grimas. Han luktar skumt också.
Hans kläder är mörka och han har en såndär rock som alla seriemördare brukar kännetecknas vid.
Jag ser på honom i några sekunder innan jag vänder bort blicken. Nånstans inom mig känner jag att den här mannen med den där blicken kommer försöka sig på något med mig igen.

Under resten av resan bävar jag inför vad som komma skall, jag trycker på stoppknappen och bussen stannar vid nästa station. Jag undviker att se på mannen och jag vet att han kommer följa mig. Jag funderar på om han måhända har en kniv eller yxa eller något annat mordiskt verktyg innanför sin rock.
Men han förblir på bussen och jag kan andas ut.