Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Det är mörkt ute och jag går på cykelbanan i en skog. Titt som tätt är lyktstolpar utplacerade, ändå känns det mörkt. Träden suger åt sig allt vad ljus heter.
När jag går där på cykelbanan får jag den där otäcka känslan, den där som man får ibland. Känslan av att vara iakttagen. Känslan är oerhört stark och jag anstränger mig för att inte ändra mina stegs hastighet. Långsamt och försiktigt rör jag mitt huvud än dit och än hit, mina ögon söker som aldrig förr.
Jag vet att någon observerar mig, men jag vill inte att han ska märka det. Metodiskt spanar jag längs sidorna av vägen i hopp om att upptäcka betraktaren.
Jag har precis bestämt mig för att det är inbillning när jag får syn på honom. Han står där vid sidan av ett träd, lika orörlig som knivkastarens partner på cirkus.
Jag sänker min hastighet så odramatiskt som jag bara kan. Jag vill passera långsamt så att han får lång tid på sig att agera. Jag vill att han ska attackera mig eller nåt, då har jag en bra ursäkt för att slå honom sönder och samman. Vilken idiot han är, som står där i skogen sent på kvällen. Jag hatar honom.
Han står där och väntar på ett byte, en ung tjej kanske.
Därför vill jag att han ska ge sig på mig, då ska jag få honom önska att han aldrig blivit född.
Men han gör ingenting, han låter mig passera helt ostört. Klokt av honom, det får man säga.
Jag lämnar honom bakom mig med lite skuldkänslor, det gör mig arg att han kan stå där och vänta som ett rovdjur.