Jag har en berättelse

Jag har en berättelse som jag tycker är rolig. Dessvärre har jag på känn att den inte alls är kul för de som inte var närvarande, det blir ofta så.
Man går miste om mycket, som till exempel: tonfall, ansiktsuttryck, kroppsspråk.
Och en text är bara en text - inget mer.

Jag ska försöka berätta, om ni inte tycker att händelsen är rolig så kan ni väl skratta lite ändå? Bara för att vara snälla.

Det var en dag på sommarjobbet, där fanns en snubbe som hette Simon Folgerö - inget ont om honom. Jag har en dålig vana att vända och vrida på ord, det är någon sorts skada som jag besitter. I vilket fall händer det att jag tänker på vad något blir om man läser det baklänges, ett ord eller ett namn kanske. Så att studsboll blir llobsduts osv.

Då kom det sig att jag ältade Simons efternamn i mitt huvud och vände på det. Öreglof. Öreglof? Det lät ju lite lustigt och jag råkade tänka högt för jag sade öreglof rakt ut.
Simon som satt bredvid såg förvånat på mig och sade:
-Vaa?
Jag insåg att det måste ha låtit konstigt så jag log och upprepade det:
-Öreglof.
-Jaahaaa, sade Simon.
Och det verkade som att han förstod vad jag menade, något som för mig var ytterst otroligt. Jag frågade honom för att göra saken klar:
-Vet du vad det är?
Simon svarade:
-Jag har hört talas om det.

Och det är här ni ska skratta mina damer och herrar.
Vilken jubel-idiot alltså! "Jag har hört talas om det", det är en annan form av "Jag har ingen aning".
Simon har fått lida ganska rejält efter den här incidenten men han får fan skylla sig själv. Numera kan man säga det till honom om man finner honom irriterande. Han kanske ställer en dryg fråga eller ett spydigt påstående, då svarar man bara "Vadå? Har du hört talas om det?"
Då blir han tyst som vore han stum.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0