Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Jag har nu lyssnat på Patrick Parks "Life is a song" sju gånger i rad. Jag tror att det är en sån där låt som jag aldrig kommer tröttna på. Sången i sig är väl egentligen inte särskilt märkvärdig. Inte heller texten är jättespeciell. Men det är minnet med vilket jag förknippar låten med som gör mig alldeles sentimental.
Det är den lyckligaste och på samma gång sorgligaste låt jag vet. En aning svårtytt, det där. Den lyckligaste och sorgligaste. Lycka. Sorg.
En aning paradoxalt. En aning svårtytt. Nej, vafan. Nu ska jag lyssna på den från början igen.
Det ger mig inte alls samma känsla att lyssna på den och skriva samtidigt. Jag måste sluta mina ögon och drömma mig bort för att jag ska komma till den sinnesstämning som för mig är magisk.
Lycka.
Sorg.
Lycka, sorg.