Det är inte riktigt en blogg, men nästan

God afton medborgare.
Jag gör många resor runt om i landet, jag tycker det är viktigt att känna riket på pulsen, träffa de människor som faktiskt utgör det här fantastiska landet.
Härom dagen besökte jag ett äldreboende utanför Stockholm. Det var lärorikt, intressant och faktiskt en smula drabbande. Det är viktigt att respektera dem äldre, att ge dem en skoningsfull färd mot livets slut.
Det var de äldre som byggde det här landet och det är vår skyldighet att hedra dem också nu när de är svaga och doftar urin. Och här har vi mycket ogjort.
Gamla ska inte behöva dofta urin, såvida detta inte är ett specifikt önskemål från deras sida. De ska dofta melon tycker jag, eller fläder eller nåt annat somrigt.

Jag var en gång tillsammans med en kvinna som doftade bränd hud. Stank gjorde hon, som ett jävla as, som om hon nyss kommit ut ur en mycket allvarlig eldsvåda. Den gjorde mig mycket illa till mods, den här doften. Jag tvättade henne noga, tvagade henne med en sträv svamp så att hon blev alldeles sårig på hela kroppen. Men doften av bränd hud kom alltid tillbaka efter en stund. Då började jag lurpassa på henne, den här kvinnan.
Jag ställde mig i duschkabinen med draperiet fördraget och väntade och där stod jag i timmar. Till slut kom hon in och mycket riktigt! Hon satte sig på toalettstolen och svedde sina tår med en zippo. Hon eldade upp sina naglar och brände små hårtussar och annan konstig skit.
-VAD GÖR DU? skrek jag och hon flög upp, helt vettskrämd och kraxade och hoppade och kom med sina ursäkter om att hon försökte lappa ihop huden, sade att den hade spruckit upp och att hon ville löda ihop den på något sätt med den där zippon.

Men det där trodde jag aldrig på, så jag kastade ut både henne och hennes elddon.
-Stick och brinn! sade jag, vilket väl var ganska välfunnet.

God afton