Separationsångest!
Jaa, det kan väl tyckas lite nördigt.
Men jag kommer att sakna den engelska fotbollen något så infernaliskt!
Jag har nu följt mitt älskade Liverpool maniskt i nio månader och jag har aldrig varit mer trogen än den här säsongen. Det känns därför sorgligt att skiljas från den underhållning vilken jag har tagit del av varje vecka.
När jag tänker på veckorna efter ligans slut känns det bara tomt och jag har en känsla av att jag kommer att lida utav en otrolig abstinens.
När jag tar mig tid att kolla på Liverpool är det inte bara att jag älskar att se på dem, de tillfällena är också de enda då jag släpper allt. Det har för mig varit ovärdeligt att för ett par timmar varje helg bara slappna av utan att få dåligt samvete.
Jag har nämligen intalat mig själv att på min prioriteringslista går Liverpool före allt.
Stämningen, passionen, frustrationen när det inte går som det ska och lyckan när Torres avslutar elegant, när Gerrard slår den där geniala passningen, när Alonso krossar bollen med millimeterprecision, när Aurelio prickskjuter sina frisparkar, när Riera rundar sin försvarare, när Mascherano glider in i närkamper, när slutsignalen närmar sig och supportrarna ställer sig upp och sjunger You'll never walk alone.. Jag älskar det!
Verkar jag därför lite deppig den närmaste veckan, så vet ni varför.
Men jag kommer att sakna den engelska fotbollen något så infernaliskt!
Jag har nu följt mitt älskade Liverpool maniskt i nio månader och jag har aldrig varit mer trogen än den här säsongen. Det känns därför sorgligt att skiljas från den underhållning vilken jag har tagit del av varje vecka.
När jag tänker på veckorna efter ligans slut känns det bara tomt och jag har en känsla av att jag kommer att lida utav en otrolig abstinens.
När jag tar mig tid att kolla på Liverpool är det inte bara att jag älskar att se på dem, de tillfällena är också de enda då jag släpper allt. Det har för mig varit ovärdeligt att för ett par timmar varje helg bara slappna av utan att få dåligt samvete.
Jag har nämligen intalat mig själv att på min prioriteringslista går Liverpool före allt.
Stämningen, passionen, frustrationen när det inte går som det ska och lyckan när Torres avslutar elegant, när Gerrard slår den där geniala passningen, när Alonso krossar bollen med millimeterprecision, när Aurelio prickskjuter sina frisparkar, när Riera rundar sin försvarare, när Mascherano glider in i närkamper, när slutsignalen närmar sig och supportrarna ställer sig upp och sjunger You'll never walk alone.. Jag älskar det!
Verkar jag därför lite deppig den närmaste veckan, så vet ni varför.
Kommentarer
Postat av: Blanca
Stackars Jesper, vi kommer säkert ha medlidande för dig :)
Trackback
