Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Under flera månader har jag och andra ungdomar föreberett sig inför denna dag. Det är helt säkert många timmars arbete och slit. Allt för att genom ett enda test kunna uppnå det resultat som ska föra oss till vår preferabla utbildning.

Det är allt annat än en avslappnad stämning utanför provsalarna. Jag ser tjejer som sitter med ordböcker i högsta hugg och försöker genom en sista ansträngning lära sig betydelserna av ord som ingen egentligen kommer att behöva. Grabbar står lutade mot väggarna och skiftar nervöst på fötterna.
De har flackande blickar och det syns i deras ögon att de står inför något som är större än dem.

Dörrarna till salen öppnas och folk radar upp i kö. De flesta kan inte riktigt stå stilla, jag ser en ung flicka som är likblek och ser ut att vara nästan gråtfärdig.
När provledaren instruerar vid sin kateder sitter alla spända och lyssnar intensivt för att inte undgå någon sorts information. Paniken hos åhörarna är inte långt borta nu.
Snart är det dags.

Vid lunch har de nervösa anletena förvandlats till hopplösa uttryck. De vill inte längre vara kvar. De har fått nog. Två testdelar kvar, hur ska vi överleva detta? Det är så dem tänker -småbarnen-. Jag har varit med förut och är lika lugn som alltid. Jag ser det som en utmaning, inget annat. Givetvis strävar jag efter ett bra resultat, men det är inte mitt liv som hänger på det. Som det verkar vara för många andra.

Ytterligare två prov senare och nu är ansiktsuttrycken förfärade. Självförtroendet har nått botten och ingen vill hem och rätta sin tipsrad. Nej, det vill dem inte.
De vill bara gå ut i regnet och stå där ett tag. Känna hur himlen öppnar sig framför dem, nu redo att ta emot dessa upprivna själar.
Ingen har en tanke på att de flesta tycker att provet har varit klurigt och uttömmande.
Nej, de ser bara sin egen undergång.

Jag går hem med mitt eget resultat. Jag är inte supernöjd, men det kvittar. Jag har inga förhoppningar som kan grusas. Jag vet min potential och min plats.