Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Jag försöker inte vara tuff eller modig. Jag kan bara inte förstå hysterin med att dö. Det finns många många människor som har en extremt stor existentiell ångest. Jag är inte en av dem.

Hur farligt kan det vara? Är man död så är man död och sen är det inget mer. Däremot förstår jag skräcken för att en som man har nära om hjärtat ska lämna in. Då blandas saknad in och insikten i att man aldrig mer kommer att få uppleva hans/hennes skratt, tal, gråt eller andning igen.

Det förstår jag.

Men jag räds inte mina nära och käras död heller. Det kanske verkar opsykedeliskt av mig. Döden är en del av tidens lopp och ingen kommer undan den. Nu eller om femtio år, vad gör det för skillnad?

Jag är ironins mästare. Nej, det är jag inte. Men jag är en frekvent användare. Bara därför, bara därför, vill jag dela med mig av en död mans ord.

Vila i frid, Israel.