Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Jag och min bästis Kim hade samma dagmamma. Där spenderade vi tiden med att vara ute i den närliggande naturen och leka. Vår bästa sysselsättning var att bygga kojor. Ojoj, det var grejer det!

Vi hade många olika varianter men jag har en som jag minns särskilt. Det är inte underligt att jag minns just den, det ska snart komma en förklaring till detta.

Tidigare hade vi gjort kojor i träd, bland stenar, i anslutning till buskage och överallt där det lämpade sig med ett litet krypin.

Den här kojan var på marken bredvid några buskar. Buskarna utgjorde stommen tillsammans med ett tunt plank som vi hade hittat. Vi hade alltså tre väggar i kojan, grenverket på buskarna fick tjänstgöra som tak.
Kojan var sofistikerad och vi tillverkade en glögg som skulle vara ett fönster. Vi hade även en dörranordning och vi såg alltid till att stänga den ordentligt. Det här var ju vårt hem, herregud!
Golvet var inrett med halm eller torrt gräs eller vad det var och det var mjukt och skönt att sitta på.

När vi var i skogen en dag och sökte nya attiraljer till vår koja hittade vi ett par marschaller. Åhh, vad bra! tänkte vi, ytterligare en mysfaktor!

Jag var sex år och hade gott och väl förstånd nog att inse faran med att ha ett brinnande verk i en koja som var full med lättantändligt material. Men jag och min kompis levde för stunden och han tog med en tändare hemifrån. Så fort vi hade både marschall och tändare använde vi dessa flitigt och hade det fint i vår koja.

Men. MEN. Men.

Det som inte fick hända skulle förstås hända. En dag tog det torra gräset på vårt golv fyr och då blev det hus i helvete! Inom det korta loppet av några sekunder stod kojan i lågor och det var en jäkla fart på det hela.

Jag och Kim sprang som aldrig förr. Det var rädsla på allvar. Jag minns att mitt hjärta pulserade så häftigt att hela bröstkorgen vibrerade.

Vi behöll dock sansen nog för att springa till vår dagmamma och förkunna att elden var lös, en kort stund därpå stod en brandbil på gatan och brandmännen lyckades släcka elden utan större besvär.

En lärorik händelse var det. Hemma hos mig hade vi inte levande ljus på över ett halvår, det var min förtjänst. Jag klarade helt enkelt inte av att se en låga.