Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Jag hade faktiskt en poäng med mitt föregående inlägg. Det handlar om tid och det jag gör med tid är att jag delar upp den. Olika eror i mitt liv. Jag har haft många.
Eran då jag var ödmjuk.
Eran då jag läste böcker.
Eran då jag skrev böcker.
Eran då jag var arrogant.
Eran då jag jobbade ett år.
Eran då jag skapade band.

Jag går nu in i en nya era, det känns i hela mig. Allt är sig likt men inget är detsamma. Jag är på samma ställe, på samma plats, i samma situation fast ett år framåt.
Någonting håller mig kvar där jag är nu. Likt en enorm gravitationskraft. Jag hatar att tänka att det är förutbestämt men det gör jag. En kraftig järnlänk har bildats mellan mig och mitt uppehälle.
Vad är slutet? Vad är början på slutet? Vad är början? Vad är slutet på början?

Den tid jag nu står inför, den gör mig fundersam. Hur kommer jag kunna stämpla den? Är det tiden då jag skriver sånt som faktiskt har ägt rum? Rent fysiskt och inte bara i mitt sinne. Tiden då jag slutar fabulera och faktiskt skildrar sådant som har inträffat?

Jaa, mina frågor är oändliga. Svaren är näst intill obefintliga. Näst intill? Ja, en sak kan jag svara på. Jag kommer inte skriva saker som är sant, som jag ser på dem, Herregud nej! Hur skulle det se ut?!

Det är inte tiden för ogenomtänkta inlägg, den har jag haft en gång. Nej, nu är varje ord noga överlagt. Varje stavelse har tagits i åtanke. Perfektion är svårt att uppnå men det skadar inte att försöka. Jo, så är det.