Tåget har gått
Klockan ringer. Ljudet av tågets hjul mot skarvar i skenorna. En röst i en högtalare. Konduktören som står redo vid perrongen, redo att börja sitt arbetspass. Han har sin uniform på sig, han har sin hatt på huvudet, i handen håller han det klippverktyg som är så heligt för denna professionskår.
Jag gillar tågstationer. En tågstation är så mycket mer än bara en tågstation för mig. Det är en känsla. Känslan av att vara på väg, mot nya äventyr! Det finns något positivt här. Jag har en gemytlig känsla när jag rör mig på stationers områden, den erinrar mig om den roll tåget hade som färdmedel en gång.
Det grämer mig att tågstationer har förlorat så mycket av sitt forna värde. Det fanns en tid då centralstationer verkligen var centrala, som samhällsplats. Det här var innan flygbranschens väldiga intåg. Det låter nästan blasfemiskt, "flygbranschens intåg", flyget har tågat in.. jaa, ni förstår.
Jag tänker mig inte en enorm station, likt centralstationen i Stockholm. Den ska var liten och charmig och ha husknutar som påminner om sent 1800-tal. Den ska kännas intryckt men samtidigt vara avskiljd.
Dess utseende ska vara avvikande, vid en första anblick ska man kunna förstå att det här är stationen.
Människor på en tågstation är ofta stressade och man ser hur de ständigt flackar med blicken mot klockan till. Det inger i mig ett oerhört lugn.
Någon gång i mitt liv ska jag ut och tågluffa. Inte för äventyrets skull kanske, men för tågstationernas!
Mina planer
Jag gör planer. Jag planerar.
Om man letar noga finner man här en brist. Åtminstone en potentiell brist. Mina planer går nämligen ut på att jag uppfyller dem. Jag hatar att misslyckas (ytterligare en brist?).
Likväl är jag mänsklig! (jag vet att det förefaller befängt, men det är faktiskt sant) Människor ska misslyckas, det är en del av livet. Min teori är dock att det som är förutbestämt alltid kan påverkas.
För mig innebär det att om jag nu har en plan som jag inte klarar av att uppfylla har jag en reservplan som är minst lika bra. Då har jag planerat mina planer, förstår ni?
Jag är inte unik i detta avseende, verkligen inte. Men jag måste erkänna att jag är lite glad över min egen fiffighet.
Planerar man för mycket kan det hända att planerna slår slint. Att de förintar sig själva, så att den fullkomligt briljanta planeringen slutar med ett vägskäl där jag tvingas fatta ett beslut.
Där är jag nu. Så känns det lite. Den är jobbig, känslan av att veta vad jag borde göra och vad jag vill göra. Väldigt jobbig.
Min slutplädering; Typiskt onödigt att binda upp sig. Typiskt.
VVV - Veckans vackra visa
Lenny Kravitz.
Jag vill ha det!
Ibland blir jag sugen på O'boy, ni vet, den här chokladdrycken som man blandar med mjölk. Det tycker jag är tillfredsställande att dricka. Man får den där sockerkicken man så gärna vill åt.
På senare år har man börjat framställa produkter med mindre socker. Precis som O'boy.
Det här något som gör mig riktigt jävla förbannad. När jag väl har bestämt mig för att dricka O'boy, då vill jag ha den riktiga varan. Inte nån skit med mindre socker.
Överallt ser jag skyltar i affärer; "No sugar added", "Nu med mindre socker" etcetera. Varför? Vad löser det här? Det innebär bara att man istället äter något mer som innehåller socker. Då blir sockerintaget mer kvantitativt än kvalitativt. Det slutgiltiga intaget blir minst lika mycket.
Den största missen det senaste årtiondet var när Kelloggs tog bort nästan 30% av sockret i Frosties. Minns ni Frosties? Det var ju så förbannat gott en gång i tiden! Jag verkligen älskade det! Nu kan jag inte äta det längre. Det är som Cornflakes med lite mer sockersmak.
Kan inte folk bara lära sina jävla ungar att de ska äta med måtta? Då kan vi åtminstone njuta till fullo av en produkt, istället för att se den brytas ner till någon jävla dietmat.
Ni kanske tycker att jag är upprörd, och det är jag också! Fyfan.
Jag vill ha sockret!
Ännu en tillbakagång
Sträckning i muskel.
Rivsår på ankel.
Blåmärke på överarm.
Jaaaa. Jag har börjat spela fotboll igen.
Bollkänslan sitter i, inte rörligheten. Men likväl älskar jag det!
Sluthypotes: Jag kommer aldrig få nog av fotboll. Jag kommer aldrig tröttna. Jag kommer alltid sakna den.
Once upon a time..
Hon skickade mig en bild som jag fann väldigt bekant. Men den är också absurd på något sätt.
Föga aktuell gör den mig modfälld.
Reflektioner kring min fredagskväll
Jaa, du får dricka upp den. Tänkte jag. Det är säkert bra för mig.
-Visst är den! svarade jag.
Tio minuter senare:
Jonathan: Riktigt god är den Jesper, smaka!
-Nej, det är lugnt! Ta resten! svarade jag.
Det var det enda jag tackade nej till denna kväll, vilket inte är positivt. Faktum är att det bara är negativt.
Ett annat faktum är att mina minnen är som bortblåsta efter 22.30. Självklart finns där korta episoder som jag med en viss detaljrikedom kan återkalla, men det är för några.
Jag har inte problem med mitt drickande, det skulle jag inte säga. Likväl går det överstyr ibland och det är synd. Primärt är det inte jag själv som drabbas utan min omgivning. Det tycker jag är tråkigt. Jag kan bara be om ursäkt. Men här stöter jag på mitt nästa problem.
Jag vet inte var jag ska rikta min ursäkt.
En allmän ursäkt är av tradition opersonlig och lönlös. Därför får man gärna säga till om man tycker att man förtjänar en ursäkt och varför. Då kan jag kanske åtgärda detta.
Det måste jag göra.
Samtal med krogvakt igår, 22.44
Jag: Tjena!
Vakt: Godkväll! Hur mår du?
Jag: Jo tack, det är fan fint!
Vakt: Okej.. Hur mycket har du druckit?
Jag: Fyra öl (blixtsnabbt svar, helt genomskinligt)
Vakt: Jaha.. Ljuger du nu?
Jag: Neeej, jaa, joo, kanske tre.
Vakt: Nu ljuger du!
Jag: Jaa, faktiskt!
Vakt: Aja, du är väl välkommen in..
Tankar om bloggosfären
På samma sätt finns det människor som inte förhåller sig särskilt bra till vissa saker.
Det finns de som inte kan köra bil. Det finns de som inte kan sjunga.
Sen finns det också de som absolut inte kan skriva. Det är inte gjort för dem. De kan helt enkelt inte formulera sina tankar till vettig text, de kan inte förtälja historier, de är bara helt urusla på att skildra sina berättelser i skrift.
Jag läser en bekants blogg. För varje ord jag läser -för varje ord- för varje ord jag läser inser jag vilken jävla skit det är.
Det är då jag tänker att den här människan borde få besöksförbud. Hon borde inte släppas i närheten av ett tangentbord, och Gud förbjude, aldrig i närheten av papper och penna.
Det finns så mycket skit där ute i bloggosfären hörrni! Tjejer mestadels. Det hela börjar ofta med att ni tjejer läser någon av de stora drakarnas bloggar. Jag menar Kissie, Blondinbella, Elin Kling. Jaa, ni vet, den skiten.
Jag finner det verkligen intressant hur skit föder skit. Nästa steg är att ni tjejer skaffar er egen blogg och delar med er av banaliteter och annat ointressant.
Fyfan!
VVV - Veckans vackra visa
Lyssna nu på detta konstverk, visst blir man på gott humör? Full av energi och inte riktigt så sönderspelad som den borde kunna vara.
Här ska vi cykla!
Det som är lite oroande är dock att det är 15 maj och snön ligger fortfarande kvar.
Vad tror ni?
Jag ska flytta! -Igen..
Förvisso flyttar jag inte särskilt långt. Jag flyttar från Stora Gatan 1 D till Stora Gatan 1 C och sen ett par meter nedåt. Ni hittar mig fortfarande i samma byggnad, så ni som ständigt besöker min bostad för att ta del av min gästvänlighet får nu leta er fram till mitt nya crib.
Det finns säkert ni som inte har varit hemma hos mig tidigare, och det är ju tråkigt för er. Men nu har ni möjlighet att se hur jag bor ändå, min lägenhet finns nämligen på Hemnet!
Ta en titt! JESPERS BOSTAD
Ehh, joo, justja! Tillträde på den nya lägenheten är inte förrän den första augusti, så ni behöver inte oroa er förrän efter det datumet.
Jag älskar mig själv
Jag lever mig ofta in i mina vänners samtal. Jag inbillar mig att de talar om min genialitet. De vill vara mig! De avundas mig. Så tänker jag. De har långa utläggningar om min framgång, mina bragder.
Mitt bästa samtalsämne är tvivelsutan om mig själv. Jag kan sitta någonstans länge med några kompisar, jag framhäver mig själv och orerar länge över min egen förträfflighet. Om hur bra jag är. Om de smarta och underfundiga kommentarer jag fäller. Hur jag har sagt saker som jag egentligen borde skämmas för. Men jag berättar dem ändå. För att folk ska förstå att jag är lite crazy, lite oberäknelig.
De ska tycka att jag är en jävla skön typ. Och jag gör mitt bästa för att leva upp till det.
-Neej hörrni! Man kan verkligen inte påstå att jag är en ödmjuk person. Det skulle vara förbannad lögn.
Psykologen påstod att jag hade narcissistiska sår. Och det låter kanske lite knepigt. Han menade att mitt självälskande hade gått mig åt huvudet.
Jag bär på en för tung ryggsäck. Du bär på en tung ryggsäck. Exakt så sade han.
Han tyckte det var dags att avlasta den. Han menade att det finns fler bra människor i världen, inte bara jag.
Jag tyckte det hela lät befängt. Jag funderade över huruvida hans kaffekopp innehöll en stark dos av något. Men sen tänkte jag att han bara inte känner mig ordentligt.
Han påstod att jag var mycket allvarsam. Ha! Hur kan någon påstå det?!
Han frågade vad jag tyckte om mest med mig själv. Jag slutade inte prata förrän han avbröt mig. Det var då han började dra kopplingar till Tjajkovskijs musik.
Såhär i efterhand var han nog inte så dum ändå, den där psykologen. Det är lite så jag tänker.
Nå, är det här ett av mina påhitt, eller döljer sig en oerhörd sanning bakom detta? Det är lite så ni ska tänka. Jag vill inte överösa er med huvudbry, herregud!
VVV - Veckans vackra visa
Fyra återseenden och ett party
Karin har anslutit till klubben som får handla på systembolaget, grattis till det! Nota bene! Karin väljer att inte handla själv på Systemet, även fast hon får. Istället får pappa göra det.
Jag finner återseenden intressanta. Jag hade byggt upp någon typ av förväntan över hur det skulle vara. Det skulle bli en kväll likt ingen annan.
Ni kanske inser mitt misstag snabbare än jag själv. Hela konceptet med återträffar är att man fortsätter där man har varit förut och bara umgås med de man tycker om. Det ska vara en kväll likt alla andra.
Där är charmen. Man träffar vänner som man tidigare känner väl, och de ska bara vara som de alltid har varit. Och i min mening uppfylldes det. Och jag är nöjd. Och alla är nöjda. Och konklusionen är ett lyckat party! Touché!
Resan är slut
En avslutad vänskap är en avslutad resa. Tid som använts blir tid som förlorats.
Högst opassande. Högst ledsamt. Och plågsamt.
Av tradition vill jag att människor som vet bättre än jag talar i mitt ställe.
Sarah Brightman säger det allra bäst. Och Andrea förstås.
Tack Sarah och Andrea!
En annan tanke
Ibland drömmer jag mig bort. Det är vid sådana tillfällen jag tänker att jag har allt som jag vill ha det. Läs bara om denna åtråvärda dröm!
Ni känner väl till det här med att man skickar SMS till de olika länens busscentral och sedan får man en biljett i retur? Så långt är ni med. Det måste ni vara.
Dessa bussbiljetter bygger helt klart på någon typ av system som säkert är obegripligt för alla utom de hyperintelligenta människor som ska tolka dem. Busschaufförer, så kallas dem. De hyperintelligenta människorna som tolkar.
Tjaaa, ni kanske tycker er känna igen en något raljerande ton. Ni är helt inne på rätt spår.
Det är bara en hypotes, men visst kan det tänkas att det inte är helt omöjligt att lära sig hur detta biljettsystem är uppbyggt.
Ponera att man har förstått sig på systemet, hypotetiskt talat, då skulle man passa in i mitt drömmeri! Sätt er in i tanken att kunna åka gratis buss i stan! Hur härligt skulle inte det vara?!
Betänk också att de flesta länen i Sverige använder samma typ av system och att en kännedom om systemets uppbyggnad skulle fungera inte bara i ens eget län utan också i landsomfattande utsträckning.
Om man nu var så lycklig att man kände till systemet, då skulle man utan problem kunna ändra några siffror i ett vanligt SMS och helt plötsligt har man en ny giltig biljett! Har man dessutom praktiserat detta rövaruppsåt några gånger skulle man kanske rent av klara att skapa en ny biljett när man är på väg in i bussen. Det här är förstås fortfarande mycket hypotetiskt.
Jag har hört talas om att det finns sådana här personer, som har lyckats med att ta sig igenom det futila säkerhetsskydd som omger biljettförfalskning. Men jag tänker inte nämna några namn. Officiellt sett vet jag inga namn.
En tanke som slog mig
När man beställer en rätt utan någon ingrediens, som en Bussola utan skinka, då säger traktören:
-En Bussola med extra skinka!
Sedan lämnar han över den och tycker att han är så jälva rolig.
Meddelande till traktörer:
DET ÄR FAN INTE ROLIGT!
Valborg
Se nu på den här bildserien!
Jag och Berg är ute på äventyr i en bekants trädgård. Det är lite svårt att se djupet men jag är nedanför Berg. Det lysande objektet är min iPhone.
Berg inser att han måste hjälpa mig att komma upp så han tar tag i min hand och drar.
Och han tar i ännu mer, kom igen nurå!!
Och här är jag uppe, Berg trillar eftersom den plötsliga tyngden precis har släppt.
Kvällen avslutades med att jag och min vän David vandrade hem tillsammans. Detta efter att David inte hittat sina skor och efter ungefär 30 sekunders sökande givit upp.
Han tog istället första bästa skor han hittade, trots att dessa var två storlekar för små.
På vår vandring hem tillsammans sjöng vi Roxette-medley hela vägen. Det hela kom till någon sorts klimax då ett par i medelåldern stannade och lyssnade till hur vi sjöng "It must have been love". Mannen i paret dirigerade hos en aning med pekfingret och sjöng med i stroferna han kände.
Det här var år 2009. Tjugohundranio som det uttalas. Nota bene!
