Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Jag har säkert förkunnat det förut. Det måste jag har gjort.

Jag gör planer. Jag planerar.

Om man letar noga finner man här en brist. Åtminstone en potentiell brist. Mina planer går nämligen ut på att jag uppfyller dem. Jag hatar att misslyckas (ytterligare en brist?).

Likväl är jag mänsklig! (jag vet att det förefaller befängt, men det är faktiskt sant) Människor ska misslyckas, det är en del av livet. Min teori är dock att det som är förutbestämt alltid kan påverkas.
För mig innebär det att om jag nu har en plan som jag inte klarar av att uppfylla har jag en reservplan som är minst lika bra. Då har jag planerat mina planer, förstår ni?

Jag är inte unik i detta avseende, verkligen inte. Men jag måste erkänna att jag är lite glad över min egen fiffighet.

Planerar man för mycket kan det hända att planerna slår slint. Att de förintar sig själva, så att den fullkomligt briljanta planeringen slutar med ett vägskäl där jag tvingas fatta ett beslut.

Där är jag nu. Så känns det lite. Den är jobbig, känslan av att veta vad jag borde göra och vad jag vill göra. Väldigt jobbig.

Min slutplädering; Typiskt onödigt att binda upp sig. Typiskt.