Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Det skulle förvåna mig om någon har missat de vulkanutbrott som har ägt rum på Island för ungefär två veckor sedan, typ jättemycket.
I ett sådant läge skulle ett ord som debil vara i underkant. Det skulle nästan vara nedanför underkant, om det nu är möjligt.

Som ni kanske också känner till är eruptiva utbrott inte ett vanligt fenomen. -Nej, det kan man verkligen inte säga. Det gör mig lite nyfiken. Jag har självklart läst om vulkanutbrott, det gjorde jag på mellanstadiet. Jag fick mig aldrig någon rättmätig bild av hur området drabbas av aktiviteten. Jag googlade enligt sedvanlig tradition och hittade en jättebra sida med finfina bilder.
Smakprov finns nedan. Om någon är intresserad klicka här!

De värsta mobbarna är helt klart barn. De är så insiktsfulla. Ofta är de också obarmhärtiga.

Jag ska väl inte klassa mig själv som mobbare, det är orättvist tycker jag. Jag var tvärtom väldigt omtänksam när jag var yngre, mer än vad jag är idag.

Likväl hade jag mina stunder. Jag gick som bekant hos en dagmamma och där var jag inte det enda barnet. Nejnej, hur kan ni tro det? Herregud!
Jag minns en eftermiddag när jag, Linda och Thomas tyckte att vi skulle spela sällskapsspel. Thomas var en jävligt skum snubbe. Faktum är att han var extremt konstig. Han var inte den vassaste kniven i lådan, som vi brukar säga.

Spelet var enkelt, man skulle flytta sin spelpjäs efter det antal steg som tärningen visade, sedan fick man ta upp olika kort när man hamnade på vissa rutor. Kruxet var att spelet gick ut på att sista hamna i "mål". Slog man en etta var detta alltså positivt. Det här var en detalj som jag och Linda... eh.. missade.. att tala om för Thomas. Han fick börja kasta tärning och var glad för det.
Han kastade och fick en femma, han jublade och det låg triumf i hans ögon.
Jag och Linda utbytte en snabb blick men fick akta oss för att inte avslöja något.

Jag slog en trea och hamnade på en ruta så att jag fick ta upp ett kort. Det var tre extrasteg och jag gav det till Thomas som blev överväldigad över denna min generositet.

Spelet fortsatte och Thomas hamnade också på en ruta så att han fick ta upp ett kort. Detta kort gav honom möjligheten att backa fem steg. Men det ville han ju absolut inte göra och han gav det därför till Linda som låtsades bli lite sur över detta.

Med den här strategin tog det förstås inte lång tid innan Thomas gick i mål och var långt långt före oss andra. Han var högst nöjd med sin insats då han tog det sista steget.

Vid det här laget brister jag och Linda ut i gapskratt och berättar för honom att han har förlorat. Vi skrattar länge, högt och elakt.
Thomas satt tyst på sin plats, uppenbart tagen och förnedrad. Thomas ville aldrig spela spel med oss igen.

Han kom som en virvelvind.
Förklädd till en storm.

Ladies and gentlemen, I present to you:

"Jag har varit i den här branschen i nästan 40 år, aldrig har jag stött på någon som har levererat nior i samtliga deltester! Aldrig. Det är helt enastående! Du måste besitta förmågor utöver denna jord. Jag kommer att rekommendera dig varmt till alla kontakter jag har inom linjeflyg i Sverige!"

Nej, så sade han faktiskt inte.

Psykologen var en man till åren. Hans hår och skägg hade grånat. Ögonen är livfulla men vänliga. Han är tvivelsutan en klok man. Han förtalte mig några av livets stora gåtor och hans synpunkter på dessa. Han såg på mig med en blick som kunde ha varit en älskad farbrors.
Han lade händerna på bordet och lyssnade och begrundade. Han hade många goda råd som han delade med sig av. Vi talade om sådant jag aldrig har berättat för någon. Ingen har tidigare hört det, ingen vill heller höra det.
Han lyssnade till mig med stort intresse och det uppstod en lång tystnad när jag var klar. Han förde fingertopparna mot varandra och betraktade mig med sina gröna ögon.
Slutligen bröt han tystnaden.

Han började tala så där metaforiskt som jag själv vill kunna uttrycka mig. Han visste formuleringarna redan innan han tänkte dem, men likväl var dem träffsäkra och uppriktiga.
Han jämförde mitt inre med Tjajkovskij och orerade länge om klassisk musik och mitt sinnes anknytning till den.
Detta är ett samtal som ingen kommer att få ta del av. Inte ni, inte mina närmaste vänner, ingen.
Hans röst var knappt en viskning, men jag hörde varje ord han sa. Han var mycket förfaren.

Psykologer borde ta lärdom av denne man, han är likt en utopi för vad en psykolog står för.

Födelsedagskalas med utgång. Detta innefattade en dyr taxiresa och ett illamående. Men inte bara. Blev stucken av en tjej, med cigarett alltså - det smärtade. Blåsorna är inte trevliga. Köpte en öl som jag fick ge bort och letade efter ett linsskydd som inte var mitt. I övrigt hade jag det fint.

Jag lyssnade på Jan Guillous sommarprat i veckan och fick lite inspiration till klassisk musik och Maria Callas.

Jag tror det ligger nära till hands att säga att grodorna inte har gett upp hoppet om överlevnad. De är tvärtom hoppfulla!

Nehe. Ingen? Inte någon? Emma?

-Okej, det var bara en tanke..

Måhända satsar Uppsala också på att rädda grodorna, men de har ju inga konkreta bevis att dela med sig av.
Enligt DN har de spikat upp 7 skyltar, men så länge de inte har några bilder så är inte jag beredd att tro på detta. Om det är på så sätt kan jag säga att Västerås har spikat upp 8 skyltar. Om man inte behöver bevis alltså!

För övrigt finns det de som inte har en lika medmänsklig syn på grodor. Emma till exempel. Hon vill bara döda dem. När hon ser grodor hoppandes på vägar lägger hon i högsta växeln, kör över de små krabaterna, stannar, backar och repeterar, jaaa, alltså, ganska många gånger.

Nog om det, se nu på dessa nya fantastiska bilder!

Igår var jag ute på en gräsplan. Jag spelade fotboll. Det var åtta månader sen jag senast rörde en boll. Detta har aldrig hänt mig tidigare. Aldrig. Inte en gång. Ni förstår att det har varit jobbigt för mig.
Sedan jag var fem år har det aldrig förflutit så lång tid utan fotbollen.

Det var en oerhörd befrielse att återigen springa runt och sparka boll. Finta höger, gå vänster. Göra en tvåfotare. Slå en tunnel på Lill-Johan.

Energin flödade genom mig och jag blev med ens varse om varför jag har praktiserat idrotten under så lång tid.

Alla tankar och problem är som bortblåsta när jag spelar fotboll. Det är endast jag, mina med- och motspelare, bollen och fyra stolpar. Det är här allt kretsar. Inga jäkla relationer som kan göra mig upprörd. Inget skitsnack. Ingenting. Bara fotboll!

Utanför fotbollsplanen är jag en fisk på torra land, men på planen är jag fisken i vattnet. Fotbollen är mitt rätta element. Vi är Ett, jag och sporten.

Imorse vaknade jag med träningsvärk lite här och där. I muskler jag inte trodde fanns, i leder jag aldrig känt. Dessa kroppsdelar har använts så mycket tidigare att de aldrig riktigt har förminskats.
Efter åtta månaders vila är de knappt längre urskiljbara.


Jag, till höger i bild, i matchsekvens.

På mitt jobb sitter jag vid datorn under större delen av dagen. Då passar det sig att lyssna på diverse radioprogram för att fördriva tiden.

Sommar i P1 är ett jättebra program där man kan lyssna till de profiler som medverkar. Enligt rådande tradition kallar Sveriges Radio in dignitärer av olika slag för att hålla låda i en timme eller två under sommaren.

År 2009 var Alex Schulman med för första gången. Alex Schulman är en skicklig skribent och han har medverkat i radio i snart fem år, främst i Mix Megapol. Han besitter en bra radioröst. I programmet Sommar kombineras hans sätt att uttrycka sig tillsammans med hans radioprofil och detta blir verkligen ett klimax av vad Schulman kan åstadkomma. När han får använda sitt uttrycksfulla språk och sedan förmedla det med sin röst är det bland det starkaste som finns. Det menar jag.

Gång på gång under hans sommarprat fick jag rysningar, och fastän jag har svårt att erkänna det blev jag nästan lite tårögd vid något tillfälle. Hans sommarprat är väldigt genuint och humant.

Om ni har tid över, rekommenderar jag verkligen att ni lyssnar! Det är ju inte så att ni måste sitta på helspänn och fästa uppmärksamhet vid varje ord, men ha det på i iPoden medan ni dammsuger eller gör något annat som kräver låg koncentration. Ni kommer inte att ångra er, jag lovar!

Här kan man lyssna på Alex Schulmans sommarprat!

Neeej, för fasen. INTE Gilmore Girls. Och neeeej. Inte Gossip Girl heller.

Göteborg-Glasgow-Glencoe

Det är planen, mycket på G alltså. Hajar ni? På G!
Nehe. Ingen? Inte någon?

Det lär bli en hejdundrande resa i alla fall, och den borde inte kunna genomföras utan att genomgå några fadäser, större eller mindre.


Jag hoppas på någon tokig jakt, möjligen av galna getter. Mordiska och med sylvassa horn. Det skulle vara en av höjdpunkterna, att bli jagad av getter. Faktum är att det skulle vara gettekul! Hajar ni? GETTE-kul!
Nehe. Ingen? Inte någon? Karin?

Under flera månader har jag och andra ungdomar föreberett sig inför denna dag. Det är helt säkert många timmars arbete och slit. Allt för att genom ett enda test kunna uppnå det resultat som ska föra oss till vår preferabla utbildning.

Det är allt annat än en avslappnad stämning utanför provsalarna. Jag ser tjejer som sitter med ordböcker i högsta hugg och försöker genom en sista ansträngning lära sig betydelserna av ord som ingen egentligen kommer att behöva. Grabbar står lutade mot väggarna och skiftar nervöst på fötterna.
De har flackande blickar och det syns i deras ögon att de står inför något som är större än dem.

Dörrarna till salen öppnas och folk radar upp i kö. De flesta kan inte riktigt stå stilla, jag ser en ung flicka som är likblek och ser ut att vara nästan gråtfärdig.
När provledaren instruerar vid sin kateder sitter alla spända och lyssnar intensivt för att inte undgå någon sorts information. Paniken hos åhörarna är inte långt borta nu.
Snart är det dags.

Vid lunch har de nervösa anletena förvandlats till hopplösa uttryck. De vill inte längre vara kvar. De har fått nog. Två testdelar kvar, hur ska vi överleva detta? Det är så dem tänker -småbarnen-. Jag har varit med förut och är lika lugn som alltid. Jag ser det som en utmaning, inget annat. Givetvis strävar jag efter ett bra resultat, men det är inte mitt liv som hänger på det. Som det verkar vara för många andra.

Ytterligare två prov senare och nu är ansiktsuttrycken förfärade. Självförtroendet har nått botten och ingen vill hem och rätta sin tipsrad. Nej, det vill dem inte.
De vill bara gå ut i regnet och stå där ett tag. Känna hur himlen öppnar sig framför dem, nu redo att ta emot dessa upprivna själar.
Ingen har en tanke på att de flesta tycker att provet har varit klurigt och uttömmande.
Nej, de ser bara sin egen undergång.

Jag går hem med mitt eget resultat. Jag är inte supernöjd, men det kvittar. Jag har inga förhoppningar som kan grusas. Jag vet min potential och min plats.

Nej, det är inget skämt.

Kolla in bilden!



Ser ni detta nu? Här är en väg som har spärrats av. Varför? -Jo, för att grodor ska komma till parken som ligger till höger i bild.

Det är alltså en insats för att de små liven ostört ska få komma till ett område som är mer anpassat för dem.

Jag måste säga att jag blir lite glad av detta.

Visst ska man värna om individers liv, men att gå till den grad att man ska behöva ta omvägar för att inte hindra förökning, det tycker jag är anmärkningsvärt! På ett bra sätt.

Jag ställer mig bakom till fullo!

Veckans låt är till allt partyfolk eftersom jag är en partykille! Förvisso är allt relativt, och jämfört med min syster är jag nykterist.

Det finns några saker ni bör känna till om mig, för att klassa er som mina vänner. Ni som, Gud förbjude, inte har koll på detta - you had better read carefully!

- Mat från havet, skaldjur, fisk, rom, ostron, jaaa, allt det där. JAG ÄTER DET INTE!

- Mitt lag som jag håller på är LIVERPOOL FC, inget annat.

- Godis i all ära, men det är inte en favorit. Jag äter BULLAR och KAKOR.

- Jag är språkpolis. Möjligen den främste, eller mest aktiva åtminstone.

- Jag uppskattar ÄRLIGHET. Försök inte ljuga för mig, det går inte. Och även om ni tror att jag inte märker det - det gör jag.

- Jag är inte snål, jag är sparsam.

- Jag har träffat ANNA BOOK.

- Jag kan inte sjunga. Men jag vill kunna! Och all sorts uppmuntran möter jag gladeligen.

- Jag har en knäskada i höger ben som hindrar mig från att nå den yttersta eliten inom fotboll.

- Min sömn är min högsta prioritet.

När jag befinner mig vid kassan på ICA eller COOP eller något annat snabbköp lägger jag mina varor på rullbandet enligt rådande tradition.
När sakerna ligger där på bandet väger jag dem i mitt inre. Jaha, tre liter mjölk, vad kan dem kosta? En gurka, kaffefilter, riven ost. Upp och ner värderar jag varorna, femtioöring dit och femtioöring hit. Vad är artiklarna värda tillsammans? Mina konklusioner är skrämmande exakta.

Jag är verkligen mästaren på att överslagsräkna exakt. Ge mig ett spann på fem kronor, alltså plusminus 2,50:-, och jag har rätt varje gång. Ge mig ett spann på tre kronor och jag har rätt 8/10.

Jag var på ICA idag. Där köpte jag ballerina-kex, en liter mjölk, tvättmedel, prinskorv och sen en plastkasse förstås. Tjejen i kassan scannade in varorna en efter en, när hon var klar sa hon till mig:
-Då blir det 88 kronor.

Men det visste jag redan.

Jag har tittat på The curious case of Benjamin Button. För första gången, och sista. Inte för att den var dålig, mer för att det är en film man endast ser en gång.

Jag inser givetvis att jag är väldigt seg, den här filmen släpptes 2008. Men det finns många filmer jag borde ha sett.

Hur som helst finner jag filmen väldigt gripande, mycket tack vare de eminenta skådespelarinsatserna. Filmen har ett fint budskap som framförs på ett väldigt intressant sätt. Jag är ingen cineast, och vill inte beblanda mig inom filmrescensering alltför mycket - men det är en sevärd film.



En liten notis bara. Trots att Cate Blanchett är 39 år och har en och annan rynka är hon slående vacker i denna film. Verkligen. Det tänkte jag på.

Ny vecka, ny visa.

Det här är en låt vilken jag har en sjuklig fascination för. Ja, jag gillar den faktiskt. Inte min typ av låt, men allt är inte logiskt.

De finns överallt. Tecken är till för att följas.

Det har jag lärt mig. Det är för att jag nyligen har läst en bok som handlar om levnadsödet. Det är befängt.

Indoktrinerad, det är ordet.

Alkemisten, det är boken.