Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Var i Stockholm igår och fick infallet att besöka mästerbloggaren. Ja, det är förstås Alexander Schulman. Tyvärr var hans butik stängd vilket ju var tråkigt.
Jag har åtminstone lite bilder att dela med mig av.



William är glad. Ser ni den gula skylten? Den ska förmedla ett budskap, som ska bli väl accentuerat lite längre ner.




Anna Ankas bok är till salu. Den är fylld av värdefull information, annars hade den nog inte varit så dyr.



Ronnie Sandahls bok har också fått plats i skyltfönstret, den är också ganska dyr.

Notera att butikens namn är "Skräplitteratur". Besök den gärna på Regeringsgatan i Stockholm, men räkna inte med någon vidare bokrea.

Sitter på jobbet med ett glas kaffe. Jaa, ett glas. Jag tycker om att dricka ur glas. Jag har varit här sen 06.55. Det är en timma tidigare än alla andra.
Varför?

Det är så fridfullt att sitta på jobbet när det är alldeles tyst. Jag älskar det. Det är värt varje sekund av mindre sömn för att sitta här i frid i en timma. Jag blir upprymd av en eufori jag inte riktigt kan beskriva. Det är så tyst. Så tyst. Endast det brummande ljudet från de avlägsna fläkttrummorna låter.

Snart kommer resten av medarbetarna. Jag har ju inget emot dem egentligen, men de för ju ett jäkla oväsen. Det får man säga.

God morgon!

Ja, det kan väl knappast ha undgått någon. Inte ens Karin skulle jag tro.

Charlotte Kalla och Anna Haag åkte stafett igår och det slutade med silvermedalj. Jag såg inte loppet annat än i repris idag, det är därför jag är lite efter. Kolla nu på den här bilden!

Ser ni något som inte stämmer? Det ser jag. Jag ser en kvinna som jublar, en kvinna som sträcker armarna upp i luften i triumf. Som om hon har vunnit.

Men det har hon inte. Hon kom ju tvåa. Hur tänker hon? Är hon debil?
Bill Shankly sa en gång "If you're first, you're first. If you're second, you're nothing"

Han kunde inte ha poängterat det bättre. Vem fan vill komma tvåa?
Om jag hade varit Anna Haag hade jag istället för att höja stavarna i skyn tryckt in dem i halspulsådern. Hellre dö än att leva som en förlorare.

Fyfan! Anna Haag kan ta-mig-fan fara åt helvete!

Ett fall med många om, men allt har ett slut.

På gott och på ont. Du lämnar allt men det finns mycket kvar, det ligger och väntar ... men faller slutligen i glömska.

Som allt gör. Som allt.
Sorg men inga tårar, som alltid.
Bort, bort och bort.

Varje kväll för dig jag ber, men ack, jag dig aldrig återser.

Och en låt på det, det är väl på sin plats.

Söndag morgon och en molande huvudvärk irriterar mig. Jag är trött och allmänt seg. Som det ska vara dagen efter lördag!

Det finns många saker att bli rädd för. Helt allmänt alltså. Ofta handlar det om gubbar med våldsamt sinne, tjuvar, rånare, människor med mörka kläder kanske.
Jag har däremot erfarit något som är långt mer skrämmande än allt det andra.

De två senaste helgerna har jag blivit utsatt för den värsta formen av terror. Japp, ni har rätt. Kvinnlig terror.

En högst udda tjej som hade en märklig fetisch. Hon bet mig i mitt vänstra öra! Sjukt. Kort därefter nafsade hon i mitt andra öra! Ännu sjukare.
Jag har en viss slipsknuts-fetisch. Nota bene - en viss! Och det kanske är sjukt det också, men att bita någon i öronen, jaaa, det tar priset.

En annan händelse involverar en 40-plusare som saknade självdistans. Jag kan väl säga att hon hade en ganska skev självbild.

Och igår, OCH IGÅR! -Nej, jag ska inte tala om igår.. Herrejesus, satan i helvete.

Dessa små incidenter får mig nästan att vilja bli totalt asexuell. Och då är det illa hörrni!

Då.Är.Det.Illa.

Nu när jag har fyllt systembolagsålder är det många som frågar om jag kan köpa ut åt dem.

Jag säger givetvis nej!

Det är olagligt att köpa till såna som är yngre än tjugo. Bara för att jag har lyckan att fylla tidigt på året betyder väl inte det att jag ska bryta mot lagen.

Langning. Som en langare, det är den stämpeln man får. Jag vill inte ha den stämpeln. Jag kommer nog aldrig köpa ut till någon. Det står jag för.

Verkligen.

Jaha? Nehe? Syns det inte att jag håller fingrarna i kors? Syns det inte att jag hånflinar? Nånå, tolka hur ni vill.

Kan inte ni störa er på tillägget som nästan alltid är närvarande i tittartävlingar och dylikt?
Det är en asterisk och sen står det "Eventuell vinstskatt betalas av vinnaren" Jag hatar den texten. Jag vill veta vad den innebär.

Aldrig har jag varit vinnare så att jag har kunnat erfara vinstskatten.

I dagens tidning har det dock gått över gränsen.
Det finns en annons om någon SMS-tävling, man ska skicka in och skriva en motivering om vilken som är stans godaste semla.

Om man då har skickat in och koras som vinnare får man en fika värd 200 kronor.
Sedan kommer den. Den satans jävla asterisken.

Återigen: "Ev. vinstskatt betalas av vinnaren." Om det nu skulle bli en vinstskatt, betyder det att man ska betala skatt på ett värde av 200 kronor?! Fyfan.

En bra låt är det också.

 

När ska du ge dig Emma? Jag kommer inte att ge mig.

Och varför bor du i Skövde enligt Business Check?

Det är sånt jag undrar.

Det är lördagsmorgon och jag vaknar. Det snurrar i mitt huvud. Jag har mössa på mig. Och klocka och strumpor. Vad har hänt här?
Jag vänder mig i sängen och känner den välbekanta huvudvärken. Den som värker sådär typiskt jobbigt.

Jag harklar mig och upptäcker hur hes min röst är. Jag övar på att säga godmorgon några gånger, för att värma upp stämbanden.

Allt är som vanligt.

Jag och min bästis Kim hade samma dagmamma. Där spenderade vi tiden med att vara ute i den närliggande naturen och leka. Vår bästa sysselsättning var att bygga kojor. Ojoj, det var grejer det!

Vi hade många olika varianter men jag har en som jag minns särskilt. Det är inte underligt att jag minns just den, det ska snart komma en förklaring till detta.

Tidigare hade vi gjort kojor i träd, bland stenar, i anslutning till buskage och överallt där det lämpade sig med ett litet krypin.

Den här kojan var på marken bredvid några buskar. Buskarna utgjorde stommen tillsammans med ett tunt plank som vi hade hittat. Vi hade alltså tre väggar i kojan, grenverket på buskarna fick tjänstgöra som tak.
Kojan var sofistikerad och vi tillverkade en glögg som skulle vara ett fönster. Vi hade även en dörranordning och vi såg alltid till att stänga den ordentligt. Det här var ju vårt hem, herregud!
Golvet var inrett med halm eller torrt gräs eller vad det var och det var mjukt och skönt att sitta på.

När vi var i skogen en dag och sökte nya attiraljer till vår koja hittade vi ett par marschaller. Åhh, vad bra! tänkte vi, ytterligare en mysfaktor!

Jag var sex år och hade gott och väl förstånd nog att inse faran med att ha ett brinnande verk i en koja som var full med lättantändligt material. Men jag och min kompis levde för stunden och han tog med en tändare hemifrån. Så fort vi hade både marschall och tändare använde vi dessa flitigt och hade det fint i vår koja.

Men. MEN. Men.

Det som inte fick hända skulle förstås hända. En dag tog det torra gräset på vårt golv fyr och då blev det hus i helvete! Inom det korta loppet av några sekunder stod kojan i lågor och det var en jäkla fart på det hela.

Jag och Kim sprang som aldrig förr. Det var rädsla på allvar. Jag minns att mitt hjärta pulserade så häftigt att hela bröstkorgen vibrerade.

Vi behöll dock sansen nog för att springa till vår dagmamma och förkunna att elden var lös, en kort stund därpå stod en brandbil på gatan och brandmännen lyckades släcka elden utan större besvär.

En lärorik händelse var det. Hemma hos mig hade vi inte levande ljus på över ett halvår, det var min förtjänst. Jag klarade helt enkelt inte av att se en låga.

Nej, för fan! Det är klart att jag inte har. Det vill jag aldrig göra. För evigt vill jag vara full av energi och den underfundighet vilken driver mig. Full av ironi och det ständiga begäret att driva med folk. Det är en skada jag har, att alltid driva med allt och alla. Det blir ganska vrickat efter ett tag, det slår nästan knut på sig själv.

Har ni hört myten om Towern i London? När korparna lämnar Towern faller det Brittiska riket. När ironin lämnar mig faller jag. För att vara metaforisk.

Rent definitionsmässigt är vi alla barn. Det står jag för.

Jag har dock lämnat tonåren bakom mig och nu är väl tiden inne då jag kan tala om mina barndomsminnen. Jag har många, liksom resten av världens befolkning.
Vi alla minns episoder och skeenden från våra tidiga år. Onda som goda, jobbiga som ledsamma.

Kanske kommer det en anekdot eller två inom kort. Det kan väl bli spännande?!

Jag jobbar på Riksbyggen. På Riksbyggen godkänner vi kontrakt och registrerar dessa och detsamma gäller för hyresavtal, parkeringsplatser och allt möjligt. Vi tar hand om det mesta som rör administrativt ekonomiskt arbete i Riksbyggens egendom.
Det innebär att det går åt väldigt mycket papper, papper som är viktga och måste sparas. De arkiveras och placeras i diverse olika utrymmen.

Det finns en arkiveringsplats som utmärker sig mer än någon annan. Distansarkivet. Precis som ordet föreslår ligger det långt bort.

Vad vi kallar det? Mordor.

Det är väldigt likt Mordor. Det är ett avlägset ställe som man inte vill ha att göra med, allra minst besöka. Oooh nej, dit vill ingen!

Arkivet är beläget i en källare i ett läskigt trapphus där väggarna håller på att förmultna. Luften man andas där är likt en giftig avgas. Det finns ondska där som aldrig sover.

Idag, denna dödsfördömda dag, fick jag i uppgift att gå till distansarkivet för att leta upp parkeringsavtal.

Jag begav mig till nyckelvaktaren och sa:
"Eh, Annelie, jag ska till Mordor"

Hon slutade med det hon höll på med, stannade av. Munnen stod på glänt. Sedan samlade hon sig och gav mig ett bistert leende och svarade:
"Grattis!"

Hon visste. Och jag visste. Det här skulle bli farligt.

Sminkbutiker är verkligen ingen miljö för män. Där finns inget för oss. Inget alls.
Det är fullt av nyanser, speglar, små borstar och pennor och Gud vet allt.

Det är kvinnornas rike, deras hemmaplan. Endast där kan de triumfera i varje kategori. De stoltserar omkring och är liksom blasé.

Här kommer ett sjukt faktum:

De gillar när en man befinner sig i en sminkbutik. De nästan älskar det.

Varför är det så? -Joo, för att de för en gångs skull är i överläge. Här kan de mästra precis som de vill. Göra oss till åtlöje. Oss män.

Jag var inne i en såndär butik, ett stort misstag. Min kvinnliga vän gick runt och inspekterade och mumlade och log och grimaserade.
Hon hittade något som var av intresse.

"Åhh, Jesper, vad tycker du om den här?" Frågade hon. Hon sade det väldigt högt, så att alla i butiken kunde höra. De liksom stannade upp mitt i sitt värv, för att invänta mitt svar.
Jag kunde inte ignorera detta, ett svar var oundvikligt.

"Ehh, joodå, det ser väl fint ut." Sade jag och visste vad som väntade.

Samtliga inne i butiken fnissar åt detta. Ett sorts elakt fniss. Jag vet precis vad de tänker.
"Ha-ha, män! När ska de lära sig?! Ha-ha!"

Sen är de så jäkla nöjda med sig själva. Det gör väldigt irriterad.

Jag älskar den! Berättelsen, historien, verket. Boken och filmen.
Jag har läst boken tio gånger och sett filmen tjugo gånger. Är inte det lite sjukt? Kanske.

Alla har ju sina egna nischer, min är Greven av Monte Cristo. Jag har försökt att dölja det länge, men nu har det slutligen kommit till allas kännedom.

Ni känner inte igen detta? Kolla HÄR DÅ!


Hört på intervju:

Hon: Vad gillar du att läsa?
Jag: Jag gillar klassiska verk, gamla godingar.
Hon: Jaha.. Kan du ge nåt exempel?
Jag: Aah, ehh, Defoe och Alexandre Dumas typ.
Hon: Okej, Dumas, vad är det han har skrivit nu igen?
Jag: Det är han som har skrivit "De tre musketörerna" och "Greven av Monte Cristo".
Hon: Ahh, jaa, justja! .. Hur tänker du fira din födelsedag .. ?

Jag försöker inte vara tuff eller modig. Jag kan bara inte förstå hysterin med att dö. Det finns många många människor som har en extremt stor existentiell ångest. Jag är inte en av dem.

Hur farligt kan det vara? Är man död så är man död och sen är det inget mer. Däremot förstår jag skräcken för att en som man har nära om hjärtat ska lämna in. Då blandas saknad in och insikten i att man aldrig mer kommer att få uppleva hans/hennes skratt, tal, gråt eller andning igen.

Det förstår jag.

Men jag räds inte mina nära och käras död heller. Det kanske verkar opsykedeliskt av mig. Döden är en del av tidens lopp och ingen kommer undan den. Nu eller om femtio år, vad gör det för skillnad?

Jag är ironins mästare. Nej, det är jag inte. Men jag är en frekvent användare. Bara därför, bara därför, vill jag dela med mig av en död mans ord.

Vila i frid, Israel.