Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Jag har vidrört det ett par gånger. Nu är det dags igen.

Någonstans har jag en tro på balans i livet. Att saker och ting fördelas på ett förhållandevis jämnt sätt. Det är vid dessa tillfällen jag misstänker att jag inte är planerad. Att jag inte skulle födas till denna värld.
Det var förutbestämt att mina föräldrar endast skulle få ett barn, min syster. Men sen kom jag där. En natt 1990. Som ett brev på posten.

Nåja.. Mer eller mindre åtminstone. 4,2 kg är kanske lite mer än vad ett brev brukar väga.

Hur som helst. Det jag vill komma åt är att vi har väldigt skilda egenskaper, jag och systern. Till exempel har vi ju det här med bollar. Jag har ju oförskämt mycket bolltalang (för att ödmjukhet är sååå svenskt) medan min syster, jaaa, alltså.. världen mår bättre av att hon håller sig på långt avstånd ifrån dem. Helst borde man kedja fast henne ganska hårt, så att hon inte ens kan göra en ansats för att ingripa i någon form av bollaktivitet.

Men det fungerar förstås åt två håll, det här. Min syster har fått sin beskärda del precis som jag. Och vad är det då som hon har fått?

Företaget grundades 1940 och eftersom det är år 2010 nu kan en snabbtänkande matematiker räkna ut att differensen är 70.

Det var påkostat och trivsamt. Här har vi digniteterna som närvarade:



Mikael Tornving var konferencier. Spontan, proffsig och bra som alltid!



Claes-Göran Hedenström var på plats. Har inte hört talas om honom tidigare. Han har tydligen skrivit en känd låt. Nånting med "banne mig". Det är det jag minns om honom. Ni får väl googla om det känns intressant..



Boney M, med sin klassiska Daddy Cool. Det råder vissa tvivel huruvida det var den "riktiga" sångaren i bandet, men han var lik honom åtminstone.



Bröderna Herreys var också där. Blixtar och dunder, ni vet.. magiska under och allt det där.



Charlotte Perrelli var där. Har ni någonsin reflekterat över hur jävla översminkad hon är? Det har jag. Det är flera lager av smink i det där ansiktet. Tar man en sked och börjar damma på hennes panna skulle det uppstå något som inte är alltför långt ifrån den där dimman i Lützen, sjätte november 1632.



Alcazar satte fart på dansgolvet. Lite alkohol i blodet och de var plötsligt jättebra.



Barbados får den sista platsen på listan. Barbados-Magnus var dock inte där. Eller heter han Martin? Någonting på M i alla fall. Rykten gör gällande att han har slutat i bandet. Något jag inte har så bra koll på kan jag villigt erkänna.

Kvällen som helhet var riktigt fin och jag kanske inte skriver om den för sista gången. Det finns vissa saker jag känner att jag vill ta upp. Men vid ett senare tillfälle!

Rent generellt borde folk skicka mer MMS! Det är faktiskt ett väldigt roligt format.
Ni vet den här klyschan att en bild säger mer än tusen ord. Det ligger faktiskt någonting i det.

Såååå.. Det här leder oss till:

Skicka en bild för fan. Skyll inte på att det är dyrt, det kan det väl vara värt för att sprida lite glädje till någon annan.

Jag advocerar för en MMS-revolution. Alla ska med.
Hör ni det? ALLA. SKA. MED.


Vad tror ni om mig som blivande politiker? Mina argument är ju sannerligen starka. Det får man ge mig. Det MÅSTE man ge mig.

För det första. Jag HATAR namnet. Ni kanske inte förstår varför, för det är inte helt lätt.

Thé Boden säljer TE, alltså, det som man dricker. Ni vet, man kokar upp varmt vatten och häller i en kopp/ett glas och slänger i en te-påse. Men här har de valt att döpa det till "thé". Ett fullständigt idiotiskt namn. Man kan tro att det är ett kinesiskt plagiat. Som när de döper om sportmärket Nike till Nikke eller stavar Lyle & Scott med K så det blir Lyle & Skott.

Det är nästan så att jag hoppas att det här är fallet! Att de har stavat fel med flit för att undgå eventuella rättsliga bekymmer.

Men givetvis är det inte så. De är bara vidrigt smaklösa, och med tanke på vad de säljer är det ju inte särskilt bra PR. Vem vill köpa te från snubbar som är smaklösa? Då tror man ju att produkten man köper också är smaklös.

Sedan är det ju en särskrivning, om något borde det heta Thé-boden eller Théboden. Att addera ett mellanslag är bara fel.

Och nu till det andra, en observation jag finner lustig. Eller händelse kanske.

Även om jag tar starkt avstånd från namnet på butiken valde jag att gå emot mina principer och göra en liten visit. Jag gillar te och ville se vad de kunde erbjuda. Rent utbudsmässigt kan jag inte klandra dem, de har faktiskt ganska bra grejer vad jag förstår. Det luktar gott där inne!

Det fanns redan en kund inne i butiken när jag och min kompis gick in. Hon stod och granskade ett par förpackningar på en hylla. Det enda butiksbiträdet erbjöd sin assistans.

-Kan jag hjälpa till med nåt? undrade hon.
Kunden såg på henne och svarade lite svävande:
-Jaa, jag tänkte köpa lite te.

När jag hör detta brister jag ut i hysteriskt fniss. Jag tyckte att det var en underbar kommentar! Rakt på sak liksom.

Och jag vet inte... Det kanske bara är jag som ser det roliga i det här. Men ni kan ju skratta på insidan bara för att vara snälla.

Det är hösttider. Baciller och virus svärmar som gräshopporna i bibeln. För er som inte är lika djupt kristna som jag (eller inte lika insatta i kristendomens historia) betyder det att det ÄR MÅNGA luftburna sjukdomar i omlopp.

Mina kollegor blir hemma från jobb liksom var de deltidsanställda. Jag menar att de är lite väl mesiga. Det är faktiskt fullt möjligt att gå till jobbigt även om man känner sig risig.

Själv byter jag förkylning som andra byter skjortor. Jag drar på mig en eller två i veckan. Men här finns mycket osagt(läs oskrivet)! Jag fullbordar nämligen inte en förkylning, åh neeej! Jag är en kurator! Det betyder att jag kurerar mig som ingen annan. Det är min talang. Att bli kry. På inte mer än 3-4 dagar lyckas jag parera virus efter virus.

Från allvarliga halssmärtor till symptomfri inom några dagar, bra jobbat Jeppe! En sann kurator, inte sant?! Från feberyrsel till nästan låg kroppsvärme på bara timmar. Min inkubationstid vänder jag till rehabilitering på nolltid. Jag är fantastisk.

Faktum är, att om bandet Cure ringer mig i veckan och försöker rekrytera mig, skulle jag inte förvånas.

Har jag gjort min poäng? -Jag tror det.

Det är aldrig fel att sprida lite kulturella bidrag.

Okej, så här! Jag skulle inte kalla det inspiration, mer en påminnelse. Tack Emma! För påminnelsen.

Jag, i egenskap av kolumnist (visst låter det fint?!), hade under mitt sista gymnasieår som uppgift att föra anteckningar på klassråden. Detta var något jag lade ner mycket energi på. Eller lite energi åtminstone.

Vår mentor var tyvärr inte den mest respektingivande personen och sånt har alltid dåliga effekter på mig. Om jag inte har respekt för någon kan jag inte vara seriös. Det går inte.

Vädret i Västerås idag- KAOS!

Snöstormen får en drake att framstå som en tam liten kaninunge.



Vet ni vad? Va? Vet ni?

-Jag kommer att gå till historien som metaformannen. Det kommer vara liksom mitt artistnamn.
Jesper "Metaforen" Bergman.
Varför? Troligen inte för mitt eminenta användande av dem. Tyvärr.

Jag känner att jag faller ifrån mitt kall.

Ämbetet som samhällskritiker och samhällsåskådare börjar sakta men säkert rinna ur mig. Liksom sand i ett timglas. Det måste bara ske något för att vända på timglaset, och jag ska återvända. Bättre, slugare, hänsynslösare än någonsin.

Jag kommer att skicka dödsdomar hej vilt!

-Han borde skjutas!
-Hon borde hängas!
-Han borde slängas ner i en jättelik mortelskål och sedan smulas sönder!

Jaa, ni förstår. Men jag är inte där.

Jag. Är. Inte. Där.

I en utopi skulle detta format inte existera. Men det är ingen utopi vi lever i. INGEN UTOPI.