Scooby-dooby-doo!

Jag laddade hem en Scooby Doo-film idag. Alltså, jag betalade för den. Det är klart jag gjorde. Mycket kan man kalla mig för, men inte en illegal fildelare.

Hur som helst! Scooby Doo som tecknad serie, inte det otecknade plagiatet utan det riktiga. Ni vet, det som brukade visas på teve när man var liten. Det var mitt favoritprogram. Det visades ofta på cartoon network, en kanal de flesta hade på den tiden.

Det är en sjukt sentimental grej att kolla på sådant man lärde känna som barn. Och det jag gillar mest (i egenskap av att vara extremt konservativ) är att programmet är precis som jag minns det! Precis!

Det finns alltid några sekvenser som kännetecknar Scooby doo och jag märker att det får mig att börja fnissa även fast jag är tjugo år.

Det välbekanta gänget på fem personer är som de alltid är, de har sina roller. Scooby och Shaggy, ständiga följeslagare, som alltid på jakt efter gastronomiska upplevelser. Scooby som av någon anledning alltid är den som hittar monstret eller spöket eller vad det nu kan tänkas vara. Welma som är den smarta och sympatiska nörden. Fred och Daphne som är snygga som alltid.

Mysteriets höjdpunkt denna gång: När Scooby ska dyka i en närbelägen sjö och har på sig både cyklop och simfötter.

Shaggy: Oboy Scoob! It looks like you're ready to go scuba diving!
Scooby: Scuba-dooba-doo!
Och sen vår favoritvovves skratt på det! Underbart!

Ett leende sprider sig över mitt ansikte varje gång Scooby adresserar sin kompis med en röst full av skräck och med sin omisskännliga röst: R-r-r-r-aggy??

efd


Onsdag

Jag lyssnar på radio fram till ungefär 13.30 på mitt jobb. Det är tiden det brukar ta att komma igenom Äntligen morgon på Mix Megapol. Adam Alsing, Gry Forssell och Anders Timell.

Det härliga med Äntligen morgon är att de har sina fasta rutiner och följer dem till punkt och pricka. De har också väldigt bra gäster som kommer till studion och pratar lite. Jag blev HELT kär i Håkan Hellström efter att han hade varit där, vilken jäkla kille!

Blandat med rutinerna finns ju förstås de spontana inslagen från programledarna och de gör det riktigt underhållande. Det är ingen slump att programmet har vunnit pris för årets morgonshow tre år i rad. Nej, det är det inte.

På onsdagar finns en programpunkt som heter Fönster mot medievärlden. Det är Alex Schulman som har den punkten. Ni som kollar på paradise hotel vet att Schulman är programledare där och han har således varit borta från radion i två månader under inspelningen.

Jag har verkligen saknat honom. Klockan åtta på onsdagar brukar vara den punkt jag ser fram emot mest varje vecka, men nu har det alltså inte varit så på ett tag.

Alex gjorde come back i veckan. JAG ÄLSKAR HONOM. Jag fnissade så att jag höll på att kikna. Och det blir ju lite konstigt när jag sitter och fnissar för mig själv. Mina arbetskamrater vrider lite på sina huvuden och kollar på mig med fundersamma blickar. Men det är roligt!

Två (2) filmtips

Toy Story 3 - Genialisk film, se den!

Helst ska man i vanlig ordning inte ha några förväntningar på en film. Men det har jag förstört nu. Ha-ha!

Filmen är kritikerrosad och det har den gjort sig förtjänt av. Animeringen är fantastisk och komiken briljant! Handligen är ju aningen banal, men det är liksom inte det primära i en sån här film.

Disney-Pixar visar att de kan det här med animerad film.

ts


Ett annat bra filmbolag som gör bra animerade rullar är Dreamworks. I våras kom How to train your dragon ut och jag tycker att den är högst njutbar. Riktigt bra faktiskt! Förvisso är den inte alls lika genomtänkt som Toy Story men det är en mysig film som man bara mår sådär bra av.

httyd

Humor! (?)

Okej, det finns säkert någon som har väntat.

Jag har skickat ett anonymt brev. Det är något jag finner väldigt roande! Kolla på dessa bilder nu!!

brev

Och jag har förstås några närbilder..

brevet

Och på ett fint brunt kuvert..

kuvert


Mottagarens statusuppdatering på Facebook:

"Haha, jag fick en helt underbar överraskning idag! Vet inte riktigt från vem, men jag har mina aningar! Iallafall, tack! :)"

Jag tycker faktiskt att det är hedrande att jag inte har blivit misstänkt för detta! Gör mig lite extra glad liksom.



Status update!

Nej, det handlar inte om mitt busstreck. Sorry. Det förhalas med varje dag som går, väntar liksom på ett genombrott.

Denna uppdatering angår min gump - för att uttrycka det lite finare.
Det är en mer bokstavlig beskrivning av det som nu täcker 30 procent av min stjärt. För blåmärket har fan spridit sig. Och det låter ju olycksbådande! Jag läste dock på någon hemsida att det här är en positiv utveckling. Blåmärket sprider sig när blodet i svullnaden börjar skingras, därefter ska det tydligen genomgå regnbågens alla färger några gånger innan det slutligen försvinner. Tiden kan vara mellan två till sex veckor.

Det är väl härligt! Och JAA, mina ord är fyllda till toppen av ironi. Till toppen. Det är inte trevligt med en blå stjärt. Nej, det är det inte. Typiskt osoft faktiskt.

Jag var en gång på en tillställning där folk hade klätt ut sig till smurfar. Högst oklädsamt men ändå festligt på något sätt. Pionjäriskt. Lite så fast en mörkare ton och sen har vi min vänstra skinka.

Classic!



När man inte har nåt bättre för sig...

.. så är det bästa man kan göra att lägga ner tid på ett spela någon ett spratt.

Det är SÅDANT jag är bra på!
Håll er uppdaterade under veckan för mer info.
Moahahahahahha!
Mohaaaaahahahahahahahahahha!

Ha-ha-ha-ha-ha!

joke

Jag vet inte huruvida..

..ni är intresserade av att se några bilder på mig och min stjärt. De kan ju vara sådär typiskt frånstötande. Men ändå, jag vill ju visa mina lovebites från trappan..

För att ge er en inblick liksom.

ouch!

very ouch

Och här har svullnaden gått ner ganska mycket! Tänk er hur det såg ut tidigare..



Sekunden som fick mitt väsen att skälva

OM: Mitt fall i trappen

Hundra tankar hinner flyga igenom mitt huvud. Jag tänker att det här inte händer. Att det är en mardröm som jag snart kommer att vakna upp ur. En dagdröm.
Jag vet att det är kört. Jag ser ljuset i slutet av tunneln. Jag ser hela min framtid försvinna liksom i ett moln av rök, som kaninen i magikerns trick.
Jag hinner känna hur håret i nacken reser sig på mig och för första gången på länge känner jag rädsla. En känsla jag trodde jag hade förkastat ur mitt sinne.

Jag landar med ett brak. Jag hör ett förfärat skrik som förstärker alla mina farhågor. "NEEEEEJ!" En millisekund senare står jag upp på båda benen. Det första jag gör är att kontrollera min mobiltelefon.

Ett tillstånd av absolut chock. Endast chock kan framkalla en reaktion så banal som den jag fick. Vad spelar det för roll om min telefon gick sönder liksom? Det fanns större saker på spel.

Där och då pumpas så mycket adrenalin ut i mitt blod att jag inte känner någon smärta. Den kommer senare.

Bruises tell no lies.



RSS 2.0