Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Det är lördag. Jag vaknar tidigt som alltid, vrider på den alarmklocka vilken jag alltid vänder bort när jag ska sova. 05.58.
"Är det dags att gå upp?" Funderar jag i mitt sömniga tillstånd.
-Nej, inte idag. Nu har jag inga tider att passa längre. Förutom på onsdag, men annars har jag ingen tid i världen jag måste passa.
Det känns för mig sjukt och faktiskt en smula oinspirerande. När man i många dagars, veckors och till och med i månaders tid har varit ansatt av konstanta studier och plötsligt inser att det inte finns något mer att göra blir jag endast rastlös.

Frågor pluppar upp inom mig liksom bubblorna i kolsyrat vatten, en efter en i oregelbundna men samtidigt snabba intervall.
Vad ska jag göra nu? Ska jag börja spela fotboll igen? Ska jag åka bort? Kan jag somna om igen och hoppas att jag vaknar och har ännu en hög med skolarbeten att genomföra?

Den senaste frågan är det bästa alternativet, och det orimligaste förstås.
Kommande fredag tar jag studenten och det känns lite konstigt att uppge att det är något jag inte ser fram emot, av flera skäl.