Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Klockan är 14.30 och jag sitter på jobbet med en kopp kaffe. Det är fredag.
Min hjärna har redan tagit helg. Den drömmer sig bort, långt bort. Långt från kontorslandskap och arbetsuppgifter. Plötsligt ser jag en savann framför mig. Ett ungt lejon flanerar omkring. En flock med gaseller står en bit bort, de är på alerten. Beredda att vilken sekund som helst skingra sig och springa för livet.
Men lejonet är lika ointresserat av dem som jag är av mitt jobb. Djuret fortsätter i lugnt tempo. Det är lejonet som är kungen här. Han gör vad som faller honom in.
Det blinkar till och jag är under vattnet. Kristallklart vatten är det, en nära på magisk stämning infinner sig under vattenytan med fiskar i alla regnbågens färger och ett par sköldpaddor som sakta sparkar sig fram en bit bort.
En delfin kommer förbisimmande, den rör sig så harmoniskt. Som älskade den att simma. Den väjer kraftigt, jag tror att den ska falla, det hade den gjort om det var luft, men delfinen fortsätter och liksom känner till att det var en skicklig manöver.
Den närmar sig och till slut är den riktigt nära. Jag sträcker ut handen och rör dess nos, den är underbar. Jag ser in i djurets ögon och inser att vi är ett, djuret och jag. Vi lever för varann, han för mig och jag för honom. Eller henne.
Delfinen nafsar mig kärleksfullt i handen och indikerar att jag ska följa den. -Jag kommer! Den simmar bortåt, kvickt, mycket kvickt.
-Jag kommer! Vänta!
Jag rycker till, någonting skakar min axel, ruskar om min kropp. Det är min chefs hand.
-Hur länge ska du vara kvar idag? Du stannar en timme längre än alla andra. Hör du det?!

Jaha.