Jag lever hörrni, JAG LEVER!

Min dödssjuka är över! Weei! Jag tror det åtminstone. Eller hoppas. Det finns inte alltid en klar gräns där emellan.

Jag har fått jättemånga frågor och funderingar angående det mystiska paket som jag fick med posten. Och det är ju förståeligt. Det var högst mystiskt!

Och här får jag backa lite inser jag.. men det tar mig inte emot, för jag har faktiskt INGA problem med att erkänna att jag har fel. Sen kvarstår det lilla faktumet att jag nästan aldrig har fel. Och det är ju svårt för mig att erkänna ett fel som inte är ett fel. Ja, ni förstår. Då ljuger jag ju!

Men okej.. Det var inte ett svärd. Inget svärd. Och eftersom jag är uppriktig nu kan jag väl passa på att berätta att jag inte väntade till julafton med att öppna paketet. Jag var så konfys att jag tänkte öppna bara en liten liten del. Bara riva av en tejpbit eller två. Så det gjorde jag. Och sen tog jag av lite till, och lite till... och plötsligt var det inget inslagspapper kvar längre. Märkligt!

Jag har fått ett skohorn! Ett rött, långt och vackert. Jag har döpt det till Berit.

Och nu kanske ni tycker att det här är ett anti-klimax. Att det är en tråkig present. En banalitet. Men det är det inte. Det är genialiskt! Jag har önskat mig ett skohorn i urminnes tider! (i alla fall i fyra månader)

Tack som fan! Det andra frågetecknet var vem som har skickat detta. Och jag är inte helt på det klara med detta ännu. Men jag misstänker Emelie och jag misstänker att hon har en medförbrytare. Jag planerar ett korsförhör inom kort för att lista ut det här, jag återkommer om det (i bästa fall).

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0