Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Månen stiger på en stjärnklar himmel, dess sken lyser upp den stad som ligger vid havet. Vinden har precis mojnat och det är sådär tyst. Tystheten som man så sällan får erfara. En bris blåser så svagt att man knappt känner den, man hör den inte och man ser den inte. Stadens övervakare ser ut över staden och känner sig ytterst belåten, stolt och bara allmänt tillfredställd över hur allt kan vara så stilla och fröjdsamt. För det är hans stad, hans lilla ögonsten. Han tar hand om den som vore det hans lilla trädgård, han går liksom från rabatt till rabatt och ansar och trimmar och gör allt för dess välmående. Han är helt obekymrad av omvärlden, den är för honom helt inextentiell. Han vill inte veta vad som pågår bland de mörka bakgatorna, bakgatorna som månens ljus inte förmår belysa. Det är det som är både sorgligt och fint. Sorgligt är ovetskapen och fint är ovetskapen.