Morgonsång
En man på bussen drar till sig väldigt mycket uppmärksamhet. Han är en stor man i 20-25-årsåldern med en stickad mössa och en freestyle i handen.
Det är en såndär freestyle som man hade i slutet av 90-talet, när man lägger i en cd-skiva och sedan lyssnar direkt därifrån. Men det är inte därför han drar till sig uppmärksamhet. Det som utmärker honom är att han sjunger för allt vad han är värd. Sjunger är nog fel ord, bölar är en mer passande beskrivning. Han använder inte några ord, allt är en massa intetsägande dravel.
Jag bör väl tillägga att den här mannen onekligen besitter någon form av utvecklingsstördhet.
Till en början under färden i bussen så lyssnar jag på min egen musik, sedan bestämmer jag mig för att lyssna på mannen istället. Jag försöker tolka vilken låt det är han sjunger. Det är svårt. Efter några ögonblicks lyssnande och med ganska stor fantasi så kommer jag på vilken låt det är. Det är Numa numa yeah med Ozone.
Mannen kan inte melodin så bra i verserna, då bölar han bara något spontant. Men när refrängen börjar, då klämmer han i mer än någonsin.
Musiken i hans öron tystnar och det gör även han själv. "Hmm" tänker jag och undrar vilken låt som kommer här näst. Det tar ett tag för mig att förstå att han lyssnar på samma låt igen.
Folk runt om honom vrider nervöst på sig och utbyter menande blickar. Det är tydligt att de tycker det är jobbigt, att han stör. Två pojkar i tioårsåldern som sitter tätt intill mig har svårt att hålla sig för skratt, så fort de ser på varandra så bryter dem ut i fnissattacker.
Jag hade nog också skrattat om jag var i deras ålder. Det gör jag inte nu.
Jag kan inte annat än glädjas åt den här mannen. Jag har ingen aning om hur det är att vara utvecklingsstörd, men han verkar bli glad över att sjunga.
Jag tycker det är fint, inte sången i sig, men att han gör det.
Det är en såndär freestyle som man hade i slutet av 90-talet, när man lägger i en cd-skiva och sedan lyssnar direkt därifrån. Men det är inte därför han drar till sig uppmärksamhet. Det som utmärker honom är att han sjunger för allt vad han är värd. Sjunger är nog fel ord, bölar är en mer passande beskrivning. Han använder inte några ord, allt är en massa intetsägande dravel.
Jag bör väl tillägga att den här mannen onekligen besitter någon form av utvecklingsstördhet.
Till en början under färden i bussen så lyssnar jag på min egen musik, sedan bestämmer jag mig för att lyssna på mannen istället. Jag försöker tolka vilken låt det är han sjunger. Det är svårt. Efter några ögonblicks lyssnande och med ganska stor fantasi så kommer jag på vilken låt det är. Det är Numa numa yeah med Ozone.
Mannen kan inte melodin så bra i verserna, då bölar han bara något spontant. Men när refrängen börjar, då klämmer han i mer än någonsin.
Musiken i hans öron tystnar och det gör även han själv. "Hmm" tänker jag och undrar vilken låt som kommer här näst. Det tar ett tag för mig att förstå att han lyssnar på samma låt igen.
Folk runt om honom vrider nervöst på sig och utbyter menande blickar. Det är tydligt att de tycker det är jobbigt, att han stör. Två pojkar i tioårsåldern som sitter tätt intill mig har svårt att hålla sig för skratt, så fort de ser på varandra så bryter dem ut i fnissattacker.
Jag hade nog också skrattat om jag var i deras ålder. Det gör jag inte nu.
Jag kan inte annat än glädjas åt den här mannen. Jag har ingen aning om hur det är att vara utvecklingsstörd, men han verkar bli glad över att sjunga.
Jag tycker det är fint, inte sången i sig, men att han gör det.
Kommentarer
Trackback
