Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Jag hade prov idag.
Jag såg verkligen inte fram emot det. Halva klassen hade haft provet dagen innan, fem av fjorton fick godkänt.
Det är inte för att man pluggar dåligt, alla gör sitt bästa och läser så otroligt mycket jämfört med en vanlig gymnasieutbildning.
Så om det är många som blir underkända så kan man räkna med att provet är svårt.

Jag resonerade som så, eftersom de flesta redan hade blivit underkända, så kommer jag också bli det. Min grupp fick en dag till att plugga på, jag utnyttjade den inte. Jag hade redan accepterat att jag skulle få göra om provet.

Minuterna innan provet startar är jag väldigt nervös, jag vet inte varför. Jag brukar inte vara nervös inför ett prov. Kanske är det för att jag vet att en massa svåra uppgifter väntar mig, uppgifter som jag kommer ha svårt att klara av.
Provet börjar och jag gör mitt bästa. Den första uppgiften är inte alltför svår och inte heller den andra och inte nästa, eller nästa, jag undrar med spänd förväntan när de svåra uppgifterna ska börja hagla.
Men de kommer inte.

Jag arbetar mig igenom alla trettio frågor. På något konstigt sätt så känns det bra. Jag kan ju det här.
Vi hade nittio minuter på oss att göra provet. Alla utom en i i gruppen satt tiden ut.
När jag svarade på den sista frågan så var det två minuter kvar.

Några minuter efter provet, tiden går extremt långsamt, vi inväntar våra resultat. Jag vill bara se det förlösande, jag vill känna lättnaden, jag vill, jag vill. Jag vill att jag ska ha fått mer än sjuttiofem procent, som är gränsen för godkänt.

Läraren presenterar resultaten och jag vågar knappt kolla på mitt. Men jag kikar lite försiktigt och ser den gröna färgen som brukar betyda godkänt.
Jaaa! Fantastiskt!
Jag klarade det. Hela åttio procent, jag kunde till och med haft fel på en fråga till.

Jag blir jätteglad över mitt resultat.
Summan av kardemumman så har två tredjedelar fått underkänt och ska skriva omprov nästa vecka.
Men inte jag. Jag slipper.