Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Jag kommer fram till busshållsplatsen. Jag ska hem från skolan och ca 150 meter ifrån hållplatsen ser jag hur bussen åker iväg. Nej! tänker jag.

Nästa buss går om 25 minuter och jag har verkligen ingen energi till att vänta.
Jag ser hur en gammal farbror närmar sig med bil.
Nu har jag min chans tänker jag, en gammal farbror som inte har något för sig kan lika gärna skjutsa ner mig till stan.
Jag tar fram mina hundögon och ler vänligt mot honom där han kommer i sin saab 9000. Han fattar vinken. Han stannar framför mig med nervevad ruta. Trots sin till synes höga ålder verkar han vara väldigt observant.

- Jag såg att bussen har gått. Vart ska du nånstans? Du kanske kan åka med mig, man vet aldrig hur länge man får vänta annars, säger han.
- Nej, det vet man aldrig (trots att jag vet precis hur lång tid det är).
Det skulle vara jättesnällt om du kunde köra mig till stan, fortsätter jag.

Och det här gick han med på. Denne snälle man.
Han släppte av mig tio meter utanför min dörr, riktigt schysst gjort av honom. Han har verkligen insett sitt syfte här i världen.
Nu när han inte längre kan arbeta så kan han skjutsa hem hjälplösa små pojkar som är i behov av det.

Hur som helst så vill jag bara tacka honom. Han gjorde mig glad trots att han var döv på ena örat och inte hörde ett ord av vad jag sade.