Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Jag tänkte skriva en krönika för ett tag sedan. Jag skrev den faktiskt, fast bara halva. Jag skrev inledningen och avslutningen, sedan skulle jag skicka in skiten till VLT och tjäna en slant. Men det gick ju käpprätt åt helvete. Jag hade antagligen fått betala för att den skulle få vara med i tidningen.
Men i brist på fantasi kan jag väl lägga upp det som jag åstadkom i alla fall.
Det är mitt favoritämne dessutom.

Kvällen den fjortonde april 2009 är en kväll jag sent kommer att glömma.
Liverpool stod inför en till synes omöjlig uppgift. Tre mål på Stamford Bridge. Det går inte! Men sen är dem ju Liverpool också, Kings of Comebacks.

När laguppställningen släpptes och jag fick höra att ikonen och mittfältsdynamon Steven Gerrard skulle se matchen från läktaren försvann den lilla gnista hopp som jag hade.
Jag var beredd att ta av mig hatten för Chelsea och tacka och bocka. Det var avgjort. Det var över.
Men Liverpools ideologi lyste klarare än den ljusaste stjärnan över London den här kvällen. Du är aldrig ensam, you'll never walk alone. Ge aldrig upp.

Benitez ställde upp med en perfekt Benitez-strategi. Planen var lika simpel som genial, slå Chelsea där det tar hårdast, ta bort Michael Essien.
Liverpool inledde lysande och efter en halvtimmas spel stod det 0-2 på resultattavlan. Vad hände? Det här är inte möjligt, tänker jag samtidigt som det inom mig växer en tro på att Liverpool kan ta hem det här.

Men sen är Chelsea inte ett ordinärt lag heller. Att klubben rent ekonomiskt borde gå minus vore det inte för en rysk miljardär säger väl lite om dess lagbygge. De spelar inte på samma villkor som de andra lagen, högst upp sitter en oljeshejk som äger obscent mycket pengar och spenderar dem liksom hade de inget värde.

Här någonstans tog min uppfinnerikedom slut och jag hoppade raskt till slutet.

Man ska älska sitt eget lag, inte hata andras. Men jag hatar Chelsea. Mer än något annat. Jag hatar dess ägare, dess ledning, dess spelare. Vad var Chelsea innan Abrahamovic köpte klubben? De var ingenting. INGENTING. De har ingen historia, de äger ingen passion, spelare lojala till ingen flagga. De spelar endast för sig själva.

Det finns detta till trots, en profil som bör nämnas i Chelsea. Didier Drogba.
Jag både hatar och älskar Drogba. Jag älskar honom för att han är så bra och jag hatar honom för att han är så bra. Han är som fotbollsspelare komplett, han gör allting rätt och han är den idealiske anfallaren.
I en fotbollsanalytikers ögon kan man inte få nog av mannen, med mina Liverpool-ögon vill jag inte veta av honom.
Han är fööör bra.
I matchen mot Liverpool fick han Torres att framstå som "el niño", som ett barn.

Allt som allt en fantastisk fotbollsmatch. Liverpool gick inte vidare, men de kan likväl behålla sin stolthet. Att göra fyra mål på Stamford Bridge hör inte till spelarnas 'every-day-job-description'.