Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Det här var på mellanstadiet.
Fotbollsspelare som jag var klassades jag som en av de lite "coola" grabbarna på skolan, något som idag låter fullständigt patetiskt. Hur som helst, jag har alltid varit vänlig av mig, det har aldrig varit min grej att spela tuff inför andra grabbar utan jag försökte lysa med min godhet.
Och det fanns en kille som var överviktig i en parallellklass till mig (vi kan kalla honom Mats), det här var något han fick höra ganska ofta och även om han skrattade åt allas skämt hela tiden var jag övertygad om att det gjorde honom illa till mods. Därför brukade jag vara snäll mot honom och jag behandlade honom som vem som helst.

Men så kom en dag då vi var samlade några grabbar, Mats var också närvarande, och jag kom och tänka på ett skämt jag hade hört om en överviktig man. Jag tänkte att Mats får ändå alltid höra pikar och sådant om hans vikt så jag drog skämtet.

"Har ni hört om när Mats skulle väga sig? Han ställde sig på vågen, och vet ni vad det stod?
-En i taget, tack!"

Och grabbarna började asgarva, de blev helt galna och tyckte det var så kul - alla utom Mats. Blicken han gav mig fyllde mig med en sådan skam så det var fan-i-mig helt otroligt, jag ville bara försvinna. Liksom Mats själv, kan jag tro.
Jag tror inte det var skämtet som sådant, utan mer det faktum att det var jag som sa det som gjorde honom sårad.
Fyfan. Jag vill inte ens tänka på saken.

Barn kan vara så djävulskt elaka.