Jag blev så glad!
Jag är ju en glad person, det kan man väl säga?
Men det brukar inte vara för att jag känner mig särskilt upprymd av glädjerus utan mer för att jag har en lättsam inställning till det mesta. Ibland en, kanske lite väl, lättsam inställning kan man tycka.
Hur som helst möter jag en äldre kvinna, en som jag känner mycket väl. Min lärare från årskurs 1-3, alltså på lågstadiet. Inte gymnasiet.
Jag har alltid undrat över det här med lärare. De måste ju se så ofantligt många elever komma och gå, och hur många minns dem egentligen? En lärare kan oftast de flesta namnen på alla elever i en skola, men när det var väldigt länge sen man gick på den skolan. Hur väl minns dem då?
Jag kände givetvis igen henne, dels för att jag hade henne i tre år och man har ju inte så många olika lärare som elev. Sen har jag lätt för att minnas också, det får man säga.
Jaha, tänkte jag, jag måste väl säga hej när jag möter henne på en ganska smal trottoar. Känner hon igen mig tro?
"Hej" sa jag.
Och det gjorde hon.
"Heeeej. DET var längesen." (nio år är ganska lång tid, nästan ett decennium)
Ni vet hur det blir när man träffar någon man inte har träffat på riktigt länge. Då ska man sammanfatta de senaste nio åren på tio minuter och vad väljer man då? Det finns så mycket att säga och ännu mer att höra. Båda villl ju berätta sin historia.
Hon hade bra koll tyckte jag. Hon kom ihåg att mina föräldrar hade separerat och hon mindes att jag hade en syster. När vi skulle skiljas fick jag likväl mina aningar besannade.
"Vad roligt det var att ses, du får ha det så bra och hälsa .. föräldrarna!"
Jag märkte att hon försökte minnas mina föräldrars namn, den microkorta pausen avslöjade henne trots att hon försökte dölja det genom att säga "föräldrarna" snabbt. Jag väntade mig inte alls att hon skulle komma ihåg det förstås, herregud!
Min poäng är ändå att jag blev helt ofattbart glad över dessa minuter av samtal, med någon som jag när jag var liten verkligen såg upp till och nu var det nästan tvärtom. Hon ojade sig över hur jag hade haft det och berömde mig och det verkade som att hon var stolt över att ha producerat en elev som mig. Och det värmde och fyllde mig med en glädje jag inte kan beskriva.
Jag vet inte hur det är med de mammor du känner, men min är i varje fall ingen kärring!
Och JESPER, jag är förvånad, du använde en smiley! :O
Lilla Jesper, du ska bara höra hur väl mina föräldrar kommer ihåg de flesta av sina gamla elever.. Som han som hade en egen fanklubb - för sej själv, och bjöd på tårta. Eller killen som kallades grodan och fick in tre biljardbollar i munnen.. Eller de två busungar som mamma skickade ut i skogen för att hugga en julgran till klassen och få lite lugnt i skolan. De kom tillbaka efter 5 timmar med världens största tall.
Passar du dej inte så kan de namnet på både din mamma, pappa och deras föräldrar också, och har haft din kommande flick/pojkvän i skolan och kommer ihåg när denne svimmade på lucia och massor annat!
Hur är det i västerås, har du fått nåt jobb?
roligt inlägg emma :)
