Jag har en skada
Eller, ja, jag är säker på att många skulle advocera att jag har mer än en skada. Men den jag tänker på är den i mitt knä. Knäskadan.
Mitt knä är sönder. Det gick sönder. Det hela inträffade för länge sedan.
Året var 2005 och det var skol-DM i fotboll. Jag återger det i presens, mest för att det ger en fin spänning.
Jag mästrar på det centrala mittfältet och ska göra en snabb vändning. Underlaget är dock förrädiskt och mitt stödjeben sjunker ner en halv centimeter i gräset. Och vändningen sker, snabbt som ögat, men sen händer det som inte får hända. Mitt ben är riktat åt ett håll, min kropp åt ett annat. Det är förödande för ledbandet i mitt knä och jag faller till marken med en vidrig smärta. Jag utstöter ett skri som är så fullt av känslor och oro för där och då vet jag redan innan jag når ner till marken att något är oerhört fel. Något har gått sönder.
Quito, en kille i mitt lag, springer fram till mig och frågar hur det är.
Mina ögon tåras av smärta men framför allt för att jag känner att det är kört, att det inte finns någon återvändo. Jag blir utburen från plan och glömmer allt vad stolthet heter. Jag ligger i gräset bredvid planen och våndas. Där tog min fotbollskarriär slut, där försvann min satsning.
Nu, fyra år senare. Jag lider än, om två veckor ska jag dock vara redo för badminton igen. Det har jag lovat. 
