Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Min rädsla, vet ni vad den är? -Nej, det gör ni inte. Jag har fram tills nu vågat påstå att jag inte fruktar någonting.  Jag är inte rädd för mörkret. Jag är inte rädd för att vandra ensam genom oroliga områden. Jag är inte rädd för att dö.

Men nu, till mitt stora obehag, måste jag erkänna att det finns något jag räds. På mitt jobb, där finns Annelie. Hon är läskig.

Hon gör allt på företaget, allt som behövs. Hon hjälper till här och där och styr och ställer och överallt möts hon av respekt. För man vill på inga villkor förarga henne.
Hennes vrede är värre än Lucifer själv. Fy för fan satan i helvete vad hon skrämmer mig.

När hon upptäcker att någon bryter mot hennes ordning blir hon vred och hon kokar ordentligt och svär och ordar infamt och olycksbådande. Då jagar hon runt en liksom hade man begått den värsta av alla synder. Liksom var man Hitler återuppstoden.
Jag blir på allvar rädd, jag följer hennes regler cyniskt och chosar mig och håller på, jag koketterar om hennes storhet när hon lyssnar och höjer henne till skyarna. För det är den ryggrad jag numera har i mig.

Min icke-fruktan har därför upphört. Skrämmande tycker jag.