Ett lysande skämt
Rubriken... Inte helt okej! Göteborgsvitsar är överlag inte särskilt vassa. Men jag har bidragit till ganska många i mitt liv och får väl stå för min dåliga humor. Alltså, jag står för den!
Jag och pappa är uppe samtidigt varje morgon. Det är inte mycket vi säger till varandra. Jag är typiskt dålig på att kommunicera på morgonen, är liksom i en uppvaknandeprocess. Jag säger bara ett halvmuntert "hej" och sätter mig bredvid min far. Han äter frukost och läser tidningen. Det är han som bestämmer här.
Han vänder blad och läser det han tycker är intressant. Ibland pekar han på något för att uppmärksamma mig. Jag nickar. Om jag ser något jag vill läsa och han börjar bläddra försöker jag hindra honom. Men han är envis och konstaterar: Du får läsa sen!
Hmpf, säger jag. Ur stånd att säga emot.
Vi brukar lämna bordet samtidigt, jag går bort med min filskål till diskmaskinen och pappa reser sig. Nu när det är mörkt ute är taklampan ovanför bordet tänd och pappa släcker den när han passerar lampknappen.
Jag som fortfarande inte är helt vaken märker att någonting har förändrats men kan inte riktigt komma på vad. Men sen slår det mig!
-Vad hände med ljuset? undrar jag.
-Det försvann när jag tryckte på knappen.. svarar pappa och skrattar åt min obefintliga slutledningsförmåga.
Det här har blivit ett stående skämt för oss. Varje morgon. Vi har liksom en inbördes ironi som grundar sig på vem som släcker lampan och därpå frågar: Vad hände med ljuset?
Sedan fnissar vi, jag och pappa. Det är trevligt att börja dagen med låg humor, faktiskt! Vi tycker det är roligt varje gång. Det har gått så långt att det är så tråkigt att det blir roligt.
Jag och pappa är uppe samtidigt varje morgon. Det är inte mycket vi säger till varandra. Jag är typiskt dålig på att kommunicera på morgonen, är liksom i en uppvaknandeprocess. Jag säger bara ett halvmuntert "hej" och sätter mig bredvid min far. Han äter frukost och läser tidningen. Det är han som bestämmer här.
Han vänder blad och läser det han tycker är intressant. Ibland pekar han på något för att uppmärksamma mig. Jag nickar. Om jag ser något jag vill läsa och han börjar bläddra försöker jag hindra honom. Men han är envis och konstaterar: Du får läsa sen!
Hmpf, säger jag. Ur stånd att säga emot.
Vi brukar lämna bordet samtidigt, jag går bort med min filskål till diskmaskinen och pappa reser sig. Nu när det är mörkt ute är taklampan ovanför bordet tänd och pappa släcker den när han passerar lampknappen.
Jag som fortfarande inte är helt vaken märker att någonting har förändrats men kan inte riktigt komma på vad. Men sen slår det mig!
-Vad hände med ljuset? undrar jag.
-Det försvann när jag tryckte på knappen.. svarar pappa och skrattar åt min obefintliga slutledningsförmåga.
Det här har blivit ett stående skämt för oss. Varje morgon. Vi har liksom en inbördes ironi som grundar sig på vem som släcker lampan och därpå frågar: Vad hände med ljuset?
Sedan fnissar vi, jag och pappa. Det är trevligt att börja dagen med låg humor, faktiskt! Vi tycker det är roligt varje gång. Det har gått så långt att det är så tråkigt att det blir roligt.
Kommentarer
Postat av: Elin
Ååååh! Vad ni är söta.
Postat av: emelie
svar: Men du jesper, inte sitter vi där hemma och käkar massa tranbär? Här äter alla det, jämt! Jag dricker i stort sett bara tranbärs juice vid ett tillfälle.. och det är när ja är sjuk.
Hehe, men jesper :P vad bra att du sprider lite humor runt omkring dig ;)
Trackback
