Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Jag kliver in i en blomsteraffär. Jag ämnar köpa en blomma till en bekant. Som man gör, av vänlighet. Den bekanta är dessutom av kvinnligt ursprung och detta är möjligen en annan anledning till att jag köper en blomma. Jag låtsas att det är någon sorts stringens att ta med en liten gåva. En banalitet av många.

Egentligen är det en ganska oskuldsfull handling. Men den ska snart visa sig vara långt mer än så.

Expediten i blomsteraffären är i min egen ålder och hennes utseende är i det närmaste gudomligt.
-Hej hej! Säger hon med ett leende lika lovande som en molnfri morgon.
Genast blir jag lite spänd. Det bubblar under min hud, en hemlig önskan växer inom mig. En kittlande känsla som tacklar mina tankebanor, får dem ur balans.
-Hallå! Svarar jag med en viss emfas.
Jag väljer blomman fastän jag knappt ser den, det blir någon gammal ros. Fokuset ligger på något helt annat här.

Jag går fram till kassan och betalar. Jag och expediten kallpratar lite. Hon och jag. Jag hinner inse vilken otroligt karismatisk person hon är precis när jag måste lämna butiken. Det blir så konstigt om man dröjer kvar för länge - ja, det blir det.
Jag önskar henne en trevlig dag och ger mig av mot min bekanta.
Resten av dagen är jag distraherad och även om jag lyssnar till min vännina hör jag inte riktigt vad hon säger. Var befinner sig mina tankar?

Ja, märkligt nog har de lämnats kvar i en blomsterbutik.