Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Ja, det låter väl spännande. Jag ska berätta. Herregud, ta det lite piano! Som vi brukar säga. Vi, som i jag och ni.

Jag och två bekanta gjorde ett biobesök och såg på Sherlock Holmes. Jag har ju läst en del av böckerna och jag gillar ju den där mannen. Holmes, vilken skarpsint man! Jag vill vara honom. Äga hans slutledningsförmåga och hans orealistiska kännedom om allt.
Filmen gjorde mig absolut inte besviken, men det är inte det som är poängen riktigt.

Föreställningens absoluta klimax:
Man längst fram i salongen brister ut i gapskratt vid en scen som egentligen inte är rolig.

Följden av detta? En kort tystnad varpå resten av folkmassan i salongen brister ut i gapskratt åt den skrattande mannen.

Det var inte ett elakt skratt. Det var som om alla kände att det var en stund av eufori som samtliga kunde ta del av. Där satt hundra personer och skrattade åt en annan människas skratt. Det mest häpnadsväckande var att det fanns en consensus för skrattandet, som om det var inövat.
Mannen längst fram börjar, och vi andra vet att vi ska vara tysta en stund och när dirigenten börjar gestikulera ska vi alla skratta samtidigt.

Det var fan-i-mig sjukt. På gränsen till absurt, men jag är gränsdragare här och bestämmer att det nog inte nådde hela vägen. Ja, det där kanske var svårt att begripa.
Men det gör inget.