Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Jag skrev en lång lång text om Vänskap. Jaa, med stort v. Det skulle kunna vara rubriken. Den blev lite väl lång. Om den är lång så är det ju lugnt, men så fort den blir just lite väl lång så är den på tok för lång.

Jag ska överlägga i mitt inre när jag sover nästa gång om jag ska publicera eller inte. Visst bygger jag verkligen upp en förväntan på den där texten nu? Lite otaktiskt. Faktiskt väldigt otaktiskt. Det borde vara tvärtom, tänk er att den suger.

Jag kan dela upp den i två delar! Bra idé Jesper. -Jaa, det gör jag!

En grej bara.. Ska jag lägga ut del två först, och sen del ett så att de ligger i rätt ordning då de är publicerade? Förstår ni, man läser ju uppifrån och ner. Så del ett borde ju vara högst upp. Och då är ju del två längst ner. Och då borde det se bättre ut rent konstruktionsmässigt.

Visst är denna min överläggning intressant? Visst är det kul att läsa hur jag resonerar? Spännande? Hilarious? -Nej trodde väl inte det.

Har ni förresten tänkt på att jag ofta svarar på mina egna frågor? Det är för att jag tycker nån borde svara och eftersom kommentarsfältet är lika levande som en halshuggen giraff får jag stå för det själv.

Det är lite så jag tänker.

Förstod ni liknelsen där? Med giraffen. Om man hugger av huvudet på en människa så är det ju inte hela världen. -Okej, han dör ju, eller hon, men annars är det inget mer med det.
När man däremot hugger av huvudet på en giraff så är den ju verkligen död. Inte bara död utan verkligen död.