Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Det är fredagskväll hos familjen Bergman. Det är tyst och stämningen är så intensiv att man kan ta på den. Man kan lägga något på den och det skulle ligga kvar, upphängt i luften.
Någon väsnas lite och får snabbt en tillrättavisning:
"Schhh!" Ljudet på teven har slagits av. Jag står och blickar ut ur det öppna köksfönstret. Resten av familjen är samlade i tevesoffan och de kollar på en bild utan ljud. Kollar, inte ser.
19.40

Fortfarande inga tecken. Kan något ha inträffat?

-Mellan 19.26 och 19.58, konstaterar Monica.

19.50

Jag överger min plats vid fönstret. Jag ansluter till de andra med ett uppgivet anlete.
Besvikelsens anförare har gjort entré och lagt sig som en stor orientalisk matta i hela rummet. Pappa slår ner blicken.

Men 19.55!
Slutligen, vilken befrielse! Väntan är förbi, oron kan återgå långt in i ett hörn på en från detta vardagsrum avlägsen plats.
Tonerna är de ljuvligaste vi någonsin har hört! Det skulle kunna vara den heligaste av alla frälsningar.
Japp, det hörs lång väg att glassbilen är på intåg. Pappa springer efter plånboken och jag och systern, vi knyter på oss skorna, redo att rusa ut till hemglassbilen.

Om detta förekommer i alla familjer under sommaren? Troligen. Fast det var endast vi som handlade, möjligen är våra grannar bortresta.