Det är inte riktigt en blogg, men nästan

I helgen har jag varit ute på nattliga äventyr. Jag befann mig vid en av de högsta punkterna i staden. Det var stjärnklart och stilla - allt som behövs för att min filosofiska sida ska vakna till liv.

Jag såg ut över staden och blev med ens varse om vår obetydlighet. Ännu en gång. Den existentiella svindeln grep mig. Jag räds den inte, men jag är medveten om den. Vi gör ingen skillnad när vi vandrar på vår jord. Vi som i en generalisering. Det finns några som gör skillnad. De är inte många, men de finns.

Jag gjorde ett personlighetstest i veckan. Det är där man får reda på vem man egentligen är. Det är meningen åtminstone.
Enligt utvärderingen har jag stor potential, jag är en kapabel person. Jag är långtifrån ansvarstagande. Det finner jag obekant och förvånande. Mig veterligen tar jag ansvar för det mesta.

Utvärderaren påstod att jag är oansvarig eftersom jag inte lever upp till min potential. Möjligen.

Är det ett tecken? Man ska följa tecken har jag läst. Först då finner man sitt levnadsöde.
I mina ögon är det endast pretentiöst dravel. En form av indoktrinering, för att jag ska försöka göra något.

Likväl! Likväl är vi obetydliga där vi går. Veckans tanke.