Jag älskar mig själv


Jag lever mig ofta in i mina vänners samtal. Jag inbillar mig att de talar om min genialitet. De vill vara mig! De avundas mig. Så tänker jag. De har långa utläggningar om min framgång, mina bragder.

Mitt bästa samtalsämne är tvivelsutan om mig själv. Jag kan sitta någonstans länge med några kompisar, jag framhäver mig själv och orerar länge över min egen förträfflighet. Om hur bra jag är. Om de smarta och underfundiga kommentarer jag fäller. Hur jag har sagt saker som jag egentligen borde skämmas för. Men jag berättar dem ändå. För att folk ska förstå att jag är lite crazy, lite oberäknelig.

De ska tycka att jag är en jävla skön typ. Och jag gör mitt bästa för att leva upp till det.

-Neej hörrni! Man kan verkligen inte påstå att jag är en ödmjuk person. Det skulle vara förbannad lögn.

Psykologen påstod att jag hade narcissistiska sår. Och det låter kanske lite knepigt. Han menade att mitt självälskande hade gått mig åt huvudet.
Jag bär på en för tung ryggsäck. Du bär på en tung ryggsäck. Exakt så sade han.

Han tyckte det var dags att avlasta den. Han menade att det finns fler bra människor i världen, inte bara jag.
Jag tyckte det hela lät befängt. Jag funderade över huruvida hans kaffekopp innehöll en stark dos av något. Men sen tänkte jag att han bara inte känner mig ordentligt.
Han påstod att jag var mycket allvarsam. Ha! Hur kan någon påstå det?!

Han frågade vad jag tyckte om mest med mig själv. Jag slutade inte prata förrän han avbröt mig. Det var då han började dra kopplingar till Tjajkovskijs musik.

Såhär i efterhand var han nog inte så dum ändå, den där psykologen. Det är lite så jag tänker.

Nå, är det här ett av mina påhitt, eller döljer sig en oerhörd sanning bakom detta? Det är lite så ni ska tänka. Jag vill inte överösa er med huvudbry, herregud!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0