Sekunden som fick mitt väsen att skälva
OM: Mitt fall i trappen
Hundra tankar hinner flyga igenom mitt huvud. Jag tänker att det här inte händer. Att det är en mardröm som jag snart kommer att vakna upp ur. En dagdröm.
Hundra tankar hinner flyga igenom mitt huvud. Jag tänker att det här inte händer. Att det är en mardröm som jag snart kommer att vakna upp ur. En dagdröm.
Jag vet att det är kört. Jag ser ljuset i slutet av tunneln. Jag ser hela min framtid försvinna liksom i ett moln av rök, som kaninen i magikerns trick.
Jag hinner känna hur håret i nacken reser sig på mig och för första gången på länge känner jag rädsla. En känsla jag trodde jag hade förkastat ur mitt sinne.
Jag hinner känna hur håret i nacken reser sig på mig och för första gången på länge känner jag rädsla. En känsla jag trodde jag hade förkastat ur mitt sinne.
Jag landar med ett brak. Jag hör ett förfärat skrik som förstärker alla mina farhågor. "NEEEEEJ!" En millisekund senare står jag upp på båda benen. Det första jag gör är att kontrollera min mobiltelefon.
Ett tillstånd av absolut chock. Endast chock kan framkalla en reaktion så banal som den jag fick. Vad spelar det för roll om min telefon gick sönder liksom? Det fanns större saker på spel.
Där och då pumpas så mycket adrenalin ut i mitt blod att jag inte känner någon smärta. Den kommer senare.
Bruises tell no lies.
Ett tillstånd av absolut chock. Endast chock kan framkalla en reaktion så banal som den jag fick. Vad spelar det för roll om min telefon gick sönder liksom? Det fanns större saker på spel.
Där och då pumpas så mycket adrenalin ut i mitt blod att jag inte känner någon smärta. Den kommer senare.
Bruises tell no lies.
Kommentarer
Trackback
