Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Är det kärlek när någon har etsat sig fast i min hjärna? Varje gång jag får en ledig stund, då ingenting annat ockuperar mitt sinne, då kommer tanken på henne fram. Är det kärlek?

Jag kramar min kudde när jag ligger i sängen, jag vill att den ska vara hon. Med sina mjuka armar, hennes mjuka och spensliga kropp. Hennes doft som helt obarmhärtigt tränger sig in och förblindar mina tankar. Är det kärlek?

Jag ringer henne och känner hur det pirrar i magen, det är med skräckblandad glädje jag hör hennes ljuva stämma svara. Jag vill så gärna tala till henne, höra hennes andning, hennes fnissande, hennes lugn. Men samtidigt är jag nervös, vad ska hon tycka om mig? Är det kärlek?

När hon är glad blir jag glad. När hon är ledsen blir jag ledsen. Mitt sinnelag är liksom en återspegling av hennes, fast fördröjt. När jag träffar henne och sedan tvingas lämna henne drabbas jag av akut ångest. Jag vill inte leva så här, jag behöver henne!

Mörka är mina tankar när hon är borta. Jag blir dyster. Jag försöker dämpa min melankoli genom att kontakta henne. Säga något vänligt. Så att hon är vänlig tillbaka och räddar mig.

Är det kärlek?

Är det kärlek när avsaknaden till henne tynger hela min vardag och vetskapen att vi snart ska ses ger mig omåttlig energi? Är det kärlek?

Är det kärlek när .. ?
Är det kärlek?