Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Ett sista inlägg.

Jaa, mina kära läsare... Det är med blandade känslor som jag annonserar att denna sida upphör att bli skriven på. Men det är dags att tacka för kaffet. Det är dags för den tjocka damen att sjunga på sin jävla sång. Det är dags att vika in hovarna. Det är dags för mig att vända blad. Gå vidare.

Det är möjligt att jag någon gång återupptar detta format. Men just här, på denna uniforma resource locator skrivs inte mer. Inte nu, inte senare.

Det är på dagen tre år sedan jag publicerade mitt första inlägg. En bra dag att knyta ihop säcken på tycker jag.

Och jag har väl egentligen två saker som jag vill framföra. TACK för att ni har kommit tillbaka till sidan gång på gång. Ingen av er har varit särskilt aktiv i kommentarsfältet (undantag Elin och Emma) men jag har tagit det faktum att ni har återvänt som tillräcklig feedback. Det är väl i sin rätt? Min personliga erfarenhet är att jag endast återvänder till sidor som jag får ut något av. Glädje, frustration, sorg eller vad det nu kan vara. Jag uppskattar det verkligen och tycker på allvar att det är jätteroligt att jag lockar någons intresse med mina ganska ointressanta anekdoter. 

Helt osökt kommer jag in på det andra jag vill trycka på. GRATTIS! Grattis till er alla för att ni inte längre behöver ta del av min dåliga humor, mina komplicerade (i ordboken uppletade) ord, min dåliga berättarteknik, min svaga grammatik och mina patetiska uttryck för självförälskelse. Det måste ni vara tacksamma för, ååhhja! Det kommer ni att vara.

Ni som undrar vad jag tänker ägna mig åt härnäst får alltså ingen information härifrån längre, chansen finns väl att ni snappar upp nåt på den där djävulska sidan Facebook, om det nu skulle vara av intresse alltså.

Jag har liksom tröttnat på livet här i Norden så jag sticker. Fattar ni? Jag drar. Bort, iväg! Långt åt fan. Precis som jag alltid har velat. I ganska många år nu (i alla fall två) har jag velat fly min vardag, för att få lite perspektiv. Om jag kommer känna mig ensam? Om jag kommer sakna något? Eller någon? -Det är frågor jag själv inte har svar på.

Likväl kommer jag att sakna några av mina kära kompisar. Det får jag erkänna. Hur jag överlever utan William och Daniel vet jag ännu inte. De figurerar så frekvent i mitt liv att jag inte minns hur det var innan vi blev så tajta. Men det blir spännande, det får man säga. Mycket spännande.

Vi ses någon gång i framtiden i alla fall! Eller så gör vi inte det. Who am I to decide?