Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Jag minns när jag tog farväl av en kamrat för några år sen. Det var mitt första riktiga avsked. Och jag har ju nån sjuk idé om att jag inte ska visa mig sårbar, den fallerade ganska mycket den gången - vilket gläder mig. I bilen på väg därifrån visste jag inte vad jag gjorde, det var som om jag var utanför mig själv på något sätt. Och halvvägs hem skickade hon ett sms som var så definitivt och slutgiltigt. Det fick mina känslor att svalla över. Jag var tvungen att svänga av vägen och stänga av motorn på någon öde parkeringsplats. Hängde mig över ratten och tyckte att det som skedde var fruktansvärt.
Inte för att avskedet i sig var för alltid men just det sammanhang som vi hade varit tillsammans i fram tills nu, det skulle aldrig komma åter.

Varje vecka går fler kollegor på semester och jag känner att mitt hjärta plågas av styng när jag tänker att jag inte finns kvar när de kommer tillbaka. Människor som jag har spenderat 40 timmar per vecka med i nästan två år .. och kontakten som helt abrupt och hänsynslöst sägs upp.

Jag tog nästan farväl av en tjej jag tycker mycket om igår. Nästan? -Jaa, för att jag inte riktigt klarade att göra det hela vägen ut.
-Hejdå, sade hon, vi ses väl när jag kommer tillbaka?
-Jaa, jo, kanske.. mumlade jag som svar, ha det bra hördu!

Men jag vet ju att vi inte ses. Jag ville bara inte bli fast i någon känslomässig virvelvind igen, det var så jobbigt senast.
Jag teg alltså och fick sota för det på kvällen istället. Känslan av att inte vilja göra någonting, inte äta, inte sova, ingenting.
Jag slog på Tchaikovsky på iPoden och lade mig blundande på sängen. Lät hans kompositioner i moll få uttrycka det jag inte kunde. Vi har ju ett speciellt samband jag och Peter, det vet ni sen tidigare.

I det tillstånd av melankoli jag befann mig igår träffas jag mycket sällan. Och en himla tur är väl det! För vid de tillfällena känner jag mig som allra minst och obetydlig.

#ohgodheappraisealloverme