Ink it, or don't
Jag har aldrig förstått mig på de människor som vid upprepade tillfällen tatuerar sin kropp. Det är för mig en gåta varför man vill göra något sådant mot sig själv. Jag har gjort en liten djupdykning och försökt att analysera dem som är berörda. En teori har utvecklats. Nu återstår bara ett fastslagande. Hör här.
Jag själv kan medge att vissa tatueringar kan se helt okej ut. Och om man har endast en, någon ganska diskret som man har gjort mest för att prova.
Oftast gör man det kanske vid ung ålder, som när man provar ecstasy eller marijuana. Man gör det en gång, för att se vad som händer. Av nyfikenhet, och det kan jag till viss del också köpa.
Just vid tatueringar kan det ju bli väldigt kostsamt, då menar jag inte bara ekonomiskt men också eftersom man ska bära motivet i resten av sitt liv.
Men de människor som har större och flera bilder och dessutom ständigt planerar sin nästa tatuering.. Hur tänker de? Vilka är de?
Frågar man en flergångstatuerare så hävdar den att det är just som en drog. "Har man en gång börjat så är man fast. Man vill bara göra om det!". Men för mig är det vansinne. En dålig ursäkt.
Jag träffade en bekant som hade bokat en ny tid för en vecka sen. "Jag ska tatuera mig på insidan av handleden" sade hon. "Varför just där?" undrade jag. Svaret jag fick:
"Jo, för där gör det som ondast!"
Och när jag tänker på det där senare tycker jag att det är så himla ledsamt. Hon väljer alltså att märka sig själv. Hon väljer att peka ut sig själv och ställa sig utanför samhället. Hon liksom går med på att smutsa ner sig. Det är en sorts egenvald stigmatisering.
Min teori bygger på precis detta. För visst är det väl bara trasiga människor som tatuerar sig? Visst är det så? Det finns väl ingen vettig människa som bestämmer att han/hon ska tatuera sig?!
När jag tänker på alla som har tatuerat sig har de någon typ av bakgrund där jag kan tänka mig att det inte har varit helt lätt. Deras uppväxt har på något sätt varit intrikat och de tänker att genom att tatuera sig kan de få utlopp för undertryckande sorg och rädsla. Det är deras sätt att kommunicera ut att de kan pina sig igenom en tatueringssession för att det inte är någonting i jämförelse med deras inre smärta.
De koketterar med sitt utanförskap. Jag tycker verkligen att det är sorgligt.
MEDDELANDE TILL ALLA SOM HAR TATUERINGAR:
Ni ÄR ett gäng TRASIGA människor...
.... men vem fan bryr sig?!
Jag själv kan medge att vissa tatueringar kan se helt okej ut. Och om man har endast en, någon ganska diskret som man har gjort mest för att prova.
Oftast gör man det kanske vid ung ålder, som när man provar ecstasy eller marijuana. Man gör det en gång, för att se vad som händer. Av nyfikenhet, och det kan jag till viss del också köpa.
Just vid tatueringar kan det ju bli väldigt kostsamt, då menar jag inte bara ekonomiskt men också eftersom man ska bära motivet i resten av sitt liv.
Men de människor som har större och flera bilder och dessutom ständigt planerar sin nästa tatuering.. Hur tänker de? Vilka är de?
Frågar man en flergångstatuerare så hävdar den att det är just som en drog. "Har man en gång börjat så är man fast. Man vill bara göra om det!". Men för mig är det vansinne. En dålig ursäkt.
Jag träffade en bekant som hade bokat en ny tid för en vecka sen. "Jag ska tatuera mig på insidan av handleden" sade hon. "Varför just där?" undrade jag. Svaret jag fick:
"Jo, för där gör det som ondast!"
Och när jag tänker på det där senare tycker jag att det är så himla ledsamt. Hon väljer alltså att märka sig själv. Hon väljer att peka ut sig själv och ställa sig utanför samhället. Hon liksom går med på att smutsa ner sig. Det är en sorts egenvald stigmatisering.
Min teori bygger på precis detta. För visst är det väl bara trasiga människor som tatuerar sig? Visst är det så? Det finns väl ingen vettig människa som bestämmer att han/hon ska tatuera sig?!
När jag tänker på alla som har tatuerat sig har de någon typ av bakgrund där jag kan tänka mig att det inte har varit helt lätt. Deras uppväxt har på något sätt varit intrikat och de tänker att genom att tatuera sig kan de få utlopp för undertryckande sorg och rädsla. Det är deras sätt att kommunicera ut att de kan pina sig igenom en tatueringssession för att det inte är någonting i jämförelse med deras inre smärta.
De koketterar med sitt utanförskap. Jag tycker verkligen att det är sorgligt.
MEDDELANDE TILL ALLA SOM HAR TATUERINGAR:
Ni ÄR ett gäng TRASIGA människor...
.... men vem fan bryr sig?!
Kommentarer
Postat av: Jojjs
Man kan ju inte annat än älska hur du drar alla över en kant ;)
Postat av: Niklas
I agree Jesper!
Trackback
