Beklämd, på riktigt
Jag är rädd. På ett extremt ohärligt sätt. Det är för att jag ska på begravning i veckan. En riktig. Med kista och präst och sorgsam stämning. Jag ser inte fram emot det. Inte alls. Jag har aldrig varit på en begravning tidigare.
Kanske är det för att jag aldrig har varit nära ett dödsfall som jag inte känner någon rädsla inför döden. Jag kommer på mig själv när jag talar om det som något trivialt, vad som helst. Jag skämtar om det och har ingen respekt alls för ämnet. Jag förstår inte varför andra tar så illa upp när jag tar det så lättsamt.
Är jag känslokall? En vis man sade en gång: "Fear for dying proves you have a life worth living." Vad ska jag dra för slutsats av det?
Det jag fruktar är att alla i sällskapet kommer stå där helt upprivna och dystra medan jag själv är den enda som känner mig oförmögen att gråta. Jag är rädd för att jag ska uppfattas som empatilös. Men det är väl ganska personligt? Är det inte det? Var och en har väl sitt eget sorgearbete?! Och om mitt eget inte är tillräckligt för att jag ska bli ledsen, är jag en sämre människa då?
Jag vet inte... Det blir en mödosam ceremoni, det är min enda övertygelse.
Kanske är det för att jag aldrig har varit nära ett dödsfall som jag inte känner någon rädsla inför döden. Jag kommer på mig själv när jag talar om det som något trivialt, vad som helst. Jag skämtar om det och har ingen respekt alls för ämnet. Jag förstår inte varför andra tar så illa upp när jag tar det så lättsamt.
Är jag känslokall? En vis man sade en gång: "Fear for dying proves you have a life worth living." Vad ska jag dra för slutsats av det?
Det jag fruktar är att alla i sällskapet kommer stå där helt upprivna och dystra medan jag själv är den enda som känner mig oförmögen att gråta. Jag är rädd för att jag ska uppfattas som empatilös. Men det är väl ganska personligt? Är det inte det? Var och en har väl sitt eget sorgearbete?! Och om mitt eget inte är tillräckligt för att jag ska bli ledsen, är jag en sämre människa då?
Jag vet inte... Det blir en mödosam ceremoni, det är min enda övertygelse.
Kommentarer
Postat av: Mickan
Det kommer att gå bra. Begravningar är fint, dom jag har vart på har jag faktiskt känt som en lättnad när man gått därifrån, samt skönt att få ta avsked. Även om de kan vara väldigt sorligt så blir det bättre efteråt.
Trackback
