Det är inte riktigt en blogg, men nästan

I helgen har jag varit ute på nattliga äventyr. Jag befann mig vid en av de högsta punkterna i staden. Det var stjärnklart och stilla - allt som behövs för att min filosofiska sida ska vakna till liv.

Jag såg ut över staden och blev med ens varse om vår obetydlighet. Ännu en gång. Den existentiella svindeln grep mig. Jag räds den inte, men jag är medveten om den. Vi gör ingen skillnad när vi vandrar på vår jord. Vi som i en generalisering. Det finns några som gör skillnad. De är inte många, men de finns.

Jag gjorde ett personlighetstest i veckan. Det är där man får reda på vem man egentligen är. Det är meningen åtminstone.
Enligt utvärderingen har jag stor potential, jag är en kapabel person. Jag är långtifrån ansvarstagande. Det finner jag obekant och förvånande. Mig veterligen tar jag ansvar för det mesta.

Utvärderaren påstod att jag är oansvarig eftersom jag inte lever upp till min potential. Möjligen.

Är det ett tecken? Man ska följa tecken har jag läst. Först då finner man sitt levnadsöde.
I mina ögon är det endast pretentiöst dravel. En form av indoktrinering, för att jag ska försöka göra något.

Likväl! Likväl är vi obetydliga där vi går. Veckans tanke.

Känner ni till att jag äger en poetisk ådra?
Rykten vill göra gällande att jag är en avlägsen släkting till William Shakespeare, men jag brukar ta avstånd från det. Sonetter har aldrig riktigt varit min grej..

 

Det svåraste vad gäller poesi är att hitta inspiration. Poesi handlar ju i regel om kärlek - och helst obesvarad. Jag har ju mest besvarad kärlek i mitt liv och finner det därför svårt att konstruera något genuint.

 

Jag tänkte därför att om någon är intresserad av att få en liten text annekterad till sig så är det bara att höra av sig. Beroende på intresse kommer jag att välja ut någon att vara lite poetisk mot.

 

Då har man några alternativ, man kan antingen skriva nedan i kommentarsfältet, SMSa/MMSa till 0735809929 eller maila min assistent på [email protected]

Om någon jag inte känner så bra vill vara med får den/det gärna bifoga en bild för att jag ska få en liten uppfattning om vad jag har att göra med.

Ett misslyckat plagiat av mig. Jag tänkte varje vecka dela med mig av en liten lyssning. MAX en gång i veckan. Faktum är att jag själv aldrig lyssnar på ett youtube-klipp som är i någon annans blogg. Det är inte kul alls.

Jag tänker dock försöka ha ett veckoligt (jaa, det heter så) återkommande fenomen där jag presenterar en liten truddelutt.

Det är inte min musik som kännetecknar mig kanske, men ibland får jag verkligen till det!

Veckans bidrag:

Min syster -Elin- är världens sämsta förlorare. På allvar. Om någon påstår att jag är tävlingsinriktad och anser att jag är en dålig förlorare, då ska ni se min syster. Hon är otrolig. OTROLIG.

Jag minns när vi var små och skulle spela golf hemma i trädgården. Elin, kaxig som hon var, svingade för allt vad hon var värd och missade naturligtvis. Hon har aldrig haft den bollkänsla vilken jag gladeligen kan briljera med.

Hon försökte gång på gång och missade hela tiden. Jag kanske inte var så uppmuntrande utan det var väl mer att jag skrattade åt henne. Hon blev givetvis sur och fräste åt mig att jag skulle slå eftersom jag "var så himla bra".

Jag stegade upp och träffade förstås bollen på första försöket. Detta var för mycket för min syster. Hon fattade tag om golfklubban och slog till mig i huvudet med den. Inte särskilt vänskapligt i mitt tycke.

Vi var väldigt små vid denna incident. Jag har likväl blivit varse om att hennes gamla agg lever kvar. För bara ett par månader sen satt vi och spelade kort tillsammans. När jag efter ett särskilt spännande parti lade ut mina kort och förkunnade segern blev hon fullkomligt galen och kastade alla sina kort på mig.

Elin, 21, agerande som en 3-åring.

De officiella klasserna i Sverige har sedan länge försvunnit och arbetarklassen umgås med medel- och överklass som vore det samma sorts människor.
Det här är beklämmande. Det borde finnas en tydlig indelning i dagens samhälle. Ni ska nu få en uppdaterad version av vad som karaktäriserar de olika klasserna.

Kloak är den lägsta klassen. Här finns de människor som befinner sig långt under standard för vad en människas rättighet borde innebära. Det är städerskor, sopgubbar, uteliggare, jaa, hela bottenskrapet helt enkelt. Här är de människor som inte bryr sig om hur de klär sig, vad de säger, hur de uppträder. De är "social outcasts" som är ett passande uttryck.
Här befinner sig även det som kallas "white trash" - den värsta skiten som går på vår jord.
I den här klassen slickar sig folk på fingrarna och återanvänder kondomer. Här rapar man och släpper väder utan hämningar. De tvättar sina kläder max en gång i veckan och kan gå klädda i samma trasor flera dagar i rad - och dem bryr sig inte ens!
Alla som kategoriseras som "emos" hittas i denna klass.

Tunnelbana är nummer två på skalan och det är fortfarande ganska anskrämligt folk som finns i denna klass. Här är de som försöker vara lite mer socialiserade men oftast misslyckas. De håller kniven i vänster hand och gaffeln i höger. De tvätter inte händerna innan de äter sin mat. De kan tappa en godisbit på marken, plocka upp den och sedan äta den. Det här är den så kallade arbetarklassen. Intelligensnivån är låg och man känner inte till självklara saker vad gäller statsskick och kulturella skillnader världen över.
De är medvetna om att det finns ett anständigt sätt att uppträda - men dem når inte ända fram.
Detta är folk som väljer att semestra på orter i Sverige eller möjligen någonstans i Egypten, Turkiet, Bulgarien - den skiten ni vet.

Kloak och tunnelbana är precis som sina geografiska lägen - underklass. Vi går nu vidare mot de bättre klasserna.

Gatuplan är ett bra folk. Detta är medelklassen. De är väluppfostrade och har en god allmänbildning. De är väl insatta i normer vad gäller hygien. De är även sociala och klär sig på ett passande sätt. Gatuplan anses som den mest passande klassen, det är klassen som alla försöker rätta sig efter. De från underklassen efterapar gatuplan-folket så gott de kan men det räcker förstås inte hela vägen fram. Även överklassen strävar i viss mån att bekanta sig med denna samhällsklass - för att på sätt visa sig medmänskliga och artiga.
Människor i denna klass vet sitt rätta värde och är inte rädda för att hävda sin rätt. De äter på restaurang ett par gånger i veckan och har en god kulinarisk vetskap.
Man har en vettig inkomst och goda relationer till såväl den sociala omgivningen samt de element som spelar in i samhällets kretslopp.

Våning 4 är den näst högsta klassen. Här finns de folk som har en årsinkomst vilken överstiger en miljon kronor och än mer viktigare riktar sig efter de linjer som är så viktiga för att vara en del av denna klass. Här är man ytterst noga vad gäller hygien och sitt personliga varumärke. Inget ska fläcka ner detta.
Man klär sig i snygga, dyra kläder, gärna med ett välkänt märke som helst inte är för tydligt utmärkt på plagget. Det ska vara diskret, men ändå synas.
I våning 4 för man sig med ett vackert tal och man håller alltid sin stolthet först.
Middagar på renommerade restauranger med fönsterbord är ett måste och får man inte fönsterbord går man någon annanstans. Man tar inte av sig skorna inomhus och om man röker, så gör man det överallt. Man röker absolut inte under fläkten som någon annan "white trash-snubbe".
Man använder aldrig kollektivtrafik och bör helst undvika alltför offentliga platser.

Toppvåningen är den översta överklassen. Här finns de mest chevaleriska människorna. De som rör sig i dessa kretsar behöver inte tänka så mycket på sitt varumärke då detta förefaller naturligt för dem. De går ofta på kulturella tillställningar som teater eller operor. Här medföljer betjänter i form av chaufförer, rockhållare och andra tjänstemän. Dessa hjälper villigt till och underordnar sig utan några invändningar alls. Man har en inkomst som överstiger tio miljoner om året.
Folk från toppvåningen umgås i regel inte med folk i medelklass och under denna, de kollar inte ens åt kloakfolket - än mindre tilltalar dem.
Det här är den sortens människor som verkligen förtjänar den vördnad vilken omger dem.

Det finns ett lugn och en trygghet i Winnerbäcks låtar. De bidrar med en gemytlig känsla som får mig att må lite extra bra.

Texterna är genomtänkta. Gitarren är inte magisk men den känns så rätt, det finns en kärlek mellan Winnerbäck och hans gitarr. Den är äkta.

Det bästa med Winnerbäck är hans röst. Den är stark och renodlad.

Igår kväll såg jag på Champions League-åttondelsfinalen mellan Chelsea och Inter. Jag, som en trogen Liverpoolsupporter, finner det inte särskilt relevant att se turneringens utveckling. Detta eftersom Liverpool har åkt ut.

Likväl är fotboll alltid fotboll och idrotten är lite av en passion för mig.

Hur som helst slutade matchen med seger för Inter, vilket innebar att Chelsea blev utslagna. Det finns något med att se Chelsea förlora som gör mig väldigt munter. Jag hånskrattar inte, men jag småler lite för mig själv. Jag kommer på mig själv med att fnissa över Chelseas uselhet.

Vi har en speciell relation, jag och Chelsea. Jag gillar dem inte alls. Inte någonstans. Jag försöker rannsaka mig själv för att hitta grunden till detta. Det är svårt.
Jag brukar vilja sätta ord på saker för att beskriva vad jag tycker. Jag vill gärna hitta någon sorts metafor som ska hjälpa andra på traven - för att förstå vad jag menar.

Jag har nu suttit i flera minuter och försökt klura fram en bra formulering. Slutligen har den kommit till mig.

Okej! Är ni beredda nu då? Här har vi det:





Dem är ju små fittor. Det är precis vad dem är. Fast på ett dåligt sätt.

En morgon den här veckan när jag såg på nyheterna var det en nyhetsuppläsare som sa något anmärkningsvärt. Det var ett inslag om SCB - ni vet, Statistiska Centralbyrån. Den myndighet som står för det mesta vad gäller statistik i Sverige.



Det kom upp en bild liknande denna och hon i nyhetsmorgon konstaterade:

"SCB har räknat fel igen"

Och sedan kom det ett inslag om vad som var felräknat och att de skulle göra om undersökningen och det ena med det andra.

Det jag reagerade på var nyhetsuppläsarens ton när hon sa "SCB har räknat fel igen". Det fanns en sådan slentrianmässig anspelning på meningen och det lät verkligen som att de gör fel mest hela tiden.

Det är klart, de har ju väldigt mycket statistik att hålla reda på, men likväl är de en myndighet. En myndighet bör väl framställa korrekta sammanfattningar inom dess område. Det tycker jag verkligen.

Det verkar som att det är återkommande att de misstar sig och när medierna får nys om detta blir det nästan inflation i nyheten.

Som när Christian Olsson vann varje trestegs-tävling han medverkade i.

"Jaha, nu har Christian Olsson tagit ännu en guldmedalj" kunde man höra i sportens sändningar. Jag menar att det tar ifrån honom prestationen lite.

På samma sätt är det med SCB fast inverterat. Det blir inflation i antalet misstag och därför spelar det tydligen ingen större roll. Dåligt.

Vi möts på centralen, eller, jag möter henne på centralen.
Hon kommer med en buss och ska inom kort åka med en annan.

Femton minuter är ingen lång tidsperiod, egentligen ganska obetydlig - men likväl värdefull.

Vi hinner gå in på Pressbyrån, eller "Korvbyrån" som det nu kallas, vi köar i fem minuter och sedan är det hög tid att gå till nästa buss. Bussen som ska föra henne härifrån, trots att hon precis kommit.

Vi hinner konstatera att det är kallt, det är ju allmän kutym i Sverige att prata om vädret, men vi konstaterar också att när vi ses blir det alltid väldigt kort. Det är ett snabbt hej och ett lika snabbt farväl. Men som sagt, värdefullt.

Det är femton korta minuter, men dem är bra!

Jag gillar oregano, mmmh! Det luktar gott!

Och kanel! (hör och häpna..)

Min favoritdoft är likväl lite mer annorlunda, inte lika klyschig åtminstone. Jag har nämligen en sjuklig fascination för tomatstjälkar. Jag är som besatt av dem!

Lämna mig för Guds skull inte i närheten av grönsaksavdelningen i snabbköp, det slutar med att ni finner mig vid kvisttomaterna där jag känner på kvistarna och sedan luktar på dem. Lite som tjuren Ferdinand, ni vet - den tråkiga, som älskar lukten av blommor. Så älskar jag lukten av tomatstjälkar!

Om det fanns en parfym med tomatstjälkdoft skulle jag falla som en fura (platt, snabbt och hårt). Tjejer, pass på! Nu ger jag er verkligen chansen här, detta är nyckeln till mitt hjärta!

För det första, jag förstår att det är svårt för en tjej att förstå spänningen i att besöka badrummet i mörkret, det är ju inte riktigt samma sak för er. Jag menar att det är värt risken att kissa utanför, allt för spänning.

För det tredje kommer jag inte visa upp någon typ av bilder liknande de som finns längre ner, inte heller kommer jag att utsätta någon för persen att fotografera mig (och nej, iPhone har ingen självutlösare)
Och jag sa heller inte att någon skulle skratta, endast acceptera.

För det fjärde kan det väl vara praktiskt att vara folkbokförd där man faktiskt bor, så möjligheten finns att man kan skicka brev till dig. På mitt jobb hade jag rasat om jag fick en massa returpost bara för att du vägrar använda adressändring.

För det sjätte kanske det har noterats en oregelbunden numerisk ordning i dessa, ska vi säga påståenden, detta är för att folk som härstammar från Skövde med omnejd ska förstå vad som sägs - de använder nämligen inte en helt logisk ordning i uppräknanden av olika slag. Man ska inte prata om päron med en äppelodlare..

För det sjunde får man slå till barn precis när man vill. Faktum är att jag skulle vilja uppmana folk att alltid medföra någon typ av hårt, trubbigt föremål på det att man kan slå ner de små jävlarna skulle det behövas.

Och på tal om folk från Skövde med omnejd, Rolf i Falköping upplyste mig om att det var en bra idé att slå på radion innan jag gjorde en TGL. Alltså en klubbflygare som säger att jag ska använda radion. Ironin i det.
IRONIN.I.DET.

Jaha, vad menar han nu då? Jespern.

Först och främst - att tala om sig själv i tredjeperson, inte okej! Men det passar på något sätt in just här. Ett inlägg fullt av egoism och skeva självuppfattningar. Eller framför allt, EN skev självbild.

Jag har några foton som jag skulle vilja dela med mig av. Jag ska inte kommentera dem riktigt än, ni ska själva få göra era tyckanden. Jag vill inte indoktrinera er från början (inte den här gången).

Okej, vi kör. Granska dessa bilder noggrant nu!






Tycker ni det här verkar vara en soft snubbe? En skön lirare?

Den här killen heter Marcus. Marcus har lagt upp dessa bilder som profilbilder på Facebook. Han har alltså gjort det frivilligt. Ingen har tvingat honom till detta.

Jag kan inte med ord beskriva vad jag tycker om det här. Hur kan man ha en sån skev självbild? Marcus har inte gjort det här på ett skämtsamt sätt, med ironi, nej! Han tycker detta är snyggt. Han är en extrem-narcissist. Enligt honom själv är han det bästa som har hänt världen.

Jag blir på allvar illa berörd av detta, det är beklämmande att se på! Det här kan vara det värsta jag någonsin har fått ta del av. Jag kan inte ens skratta åt det, flina hånfullt. Nej, jag mår bara dåligt.

Kolla på den nedersta bilden igen. Han har tagit sig tid att gå ut i skogen, knäppt upp sin skjorta och där står han som om han är nån jävla modell. Och med den tveksamma kroppen. Det är bedrövligt.

Någonstans kan man inte låta bli att tycka synd om Marcus. Varför har han blivit så här? Det är därför det är tveksamt om idiot är en passande beskrivning av honom. Möjligen ska man bara acceptera att han är så och gå vidare i livet, helst blockera hans bilder på något sätt bara.

Känner ni ibland att ni har lite för lite utmaning i er vardag? Det gör jag.

Det är vid de tillfällena jag beslutar mig för att göra saker och ting lite svårare. Som att aldrig tända lampan i badrummet till exempel. Det är spänning hörni!

Det blir helt mörkt inne i badrummet när dörren är stängd. Alltså, helt mörkt.

Jag ska dock erkänna att jag brukar trycka på knappen till handdukstorken, för att ha en referens. Men den lyser inte upp mycket, nej, det gör den inte.



Här är den lilla ljuspunkten som finns.



Här syns lampan i mörkret, men i övrigt är det becksvart.

Då mina vänner, då!

Då är dagens spänning avklarad! Det är lite klurigt inne i duschen och det har hänt mer än en gång att jag tvålar in kroppen med schampo eller har tvål i håret, men det är sånt man får leva med.
Det är lite klurigt att urinera också, men man får ehh, känna sig fram lite..

Prova själva nån gång vet jag!