Bio här, bio där, bio everywhere!
Överallt framför tangentbord och datorskärmar vet jag att folk läser rubriken och i sitt stilla inre utbrister:
"Touché!"
Folket, ni, förundras över denna otroligt stilistiska rubrik. Ni får inte nog av den. Ni hittar på melodier, ni använder gamla meoldier, ni gör allt för att sjunga denna fras.
Nehe. Inte så? Okej. Det är er förlust, inte min.
Hur som helst finns det faktiskt en bakgrund till formuleringen. Hör och häpna.
Jag ska på bio i Stockholm ikväll, weii!
Det sjuka är att det verkar som om jag reser runt i min omnejd endast för att besöka olika städers biosalonger. Jag var i Uppsala på bio för några veckor sen, lite senare var jag i Eskilstuna. Jag har besökt Västerås biograf två gånger på sistone.
Nu är det dags för Stockholm och Sergel.
Spännande!
Det var inte till mig!
Jag var inne på ICA för ett tag sedan. En kompis behövde snus men han hade glömt sitt ID-kort, trots att jag är väldigt emot nikotin-intag av alla slag köpte jag snuset åt honom.
Anledningen var att han skulle ha blivit på ett jävla humör annars. Och det är sånt jag brukar vilja undvika, konfrontationer.
När kassörskan scannade in snusdosan såg hon på mig med en blick som inte var helt rättvis. Den sa: Vad i helvete håller du på med unge? Du ska inte hålla på och snusa! Du får inte köpa den här av mig!
Hon sa: Snus .. är inte bra.
Hon sa det väldigt kort. Och med en pausering, som om hon försökte lägga band på sig själv. Som om det fick henne att surna till.
För en hundradels sekund var jag nära på att berätta för henne att det inte var till mig. "Det är inte till mig!" ville jag säga. Men jag insåg ganska snabbt stupiditeten i detta och lät bli.
Istället blev hon besviken på mig och hennes blick sade allt.
Aldrig köper jag snus till en kompis igen. Aldrig.
Vägen är för öppen
Nya planer varje vecka. När slutar det? Och var slutar det? Och till vilket pris?
Detta är vad som ockuperar mina tankegångar.
Spännande, ja.
Opraktiskt, mycket.
Jag involverar för många personer, det är synd.
En ondsint man
Nej, det kan man väl inte kalla mig? Jag vet inte. Jag tycker inte det.
Nu tänker jag dock ge skäl till detta. Om det är rätt? -Nej, det är nog så fel det kan bli.
Jag har gått med i siten Facebook. Eller, det var inte jag som gick med. En kompis gick med åt mig, skapade min profil, tog min telefon och knappade in någon bekräftelsekod, skrev in användaruppgifter etcetera etcetera.
Hur som helst, jag har börjar använda sidan och har nog tagit en plats där som vem som helst. Det kommer inte längre e-mail till mig dagligen i vilka folk frågar om de får bli vän med mig - vilket är en befrielse.
Jag har märkt att det finns en tematik bland de så kallade "statusuppdateringarna", många skriver om samma saker och uttrycker sig på samma sätt. Det är samma ämnen som diskuteras och kommenteras. Jag är inte den enda som ser denna tematik. Jag ska väl inte nämna något namn, men det finns en snubbe som är vän med mig. Han är vän med mig, jag är inte vän med honom.
Han kan inte språket så bra vad det verkar, men han vill ju väldigt gärna vara en del av denna community. Han försöker efterapa denna tematik och .. ehh, jaaa, ni kan väl läsa själva och därefter se vad det är för person vi har att göra med här.
"Så ja. Nu ska jag till fotbolls träningen med skolan efter så har jag fotbolls tunering. Efter det ska jag lira fotboll med kompisar. Senare ikväll har jag fotbolls träning med laget. Buhuuu 4 gånger fotboll idag 13:37 elit xP"
"kom nyss hem från jobbet, känns super skööööönt :D. Ska kolla på tv nu o bara chillar myss"
"Nu ska jag lägga min måste upp tidigt imon O jag ska jobba imon. Så jag blir inte ledigt tills på kvällen :)"
"kom nyss hem från en ganska lugn jobb pass idag. Ska chilla nu o bara vila mig, ska upp tidigt imon för att gyma.... =)"
"japp nu ska jag lägga mig puss hej på er alla!! ♥ =)"
"fuck va jag e tröt... vill inte sova för då kommer jag förstöra min sömn ikväll :S så det e bara att kämpa o hålla ögonen öppna O.O"
"gooodmorgon på alla♥ shiiiit har träningsvärk va jobbet igår inte kul :P"
Jaa, som ni märker är han inte någon stilist alls. Inte någonstans. Det är beklämmande. Men likväl fantastiskt roligt. Det verkar som om killen har någon typ av inre monolog och det är ju intressant att han delar med sig av den.
Reportage om mig - i tidning snart
Blev uppringd av en repporter på Västerås skittidning VLT. Hon ville göra en interjuv, som man säger. Interjuv. Inter-juv.
Jag blev tagen på sängen av detta. Varför i helvete ska hon interjuva mig? Tänkte jag. Jag såg framför mig hur det skulle vara en bild och något dåligt citat som överskrift och sen kanske det skulle stå några rader om mig.
Min första respons; och det som väl är stereotypiskt för människor, att säga nej.
"-Nej, tyvärr, jag vill inte vara med i er skittidning!" Det var så jag ville säga. Och vara sådär svenskt tråkig. Och sedan är det ju faktiskt en riktigt dålig tidning, det finns inte mycket värde där, nej.
Men låt mig nu förkunna något som ska ske. Tisdagen den andra februari kommer nivån på tidningen att höjas väsentligt. Faktum är att det då blir lite extra intressangt att läsa tidningen. För då kommer jag att vara med. Det vill säga - jag tackade ja.
För under samtalet med denna kvinna vaknade den del av mig till liv som vill synas hela tiden. För jag är ju en artist, det är ju allmänt erkänt. Artisten utan sångröst, taktkänsla och smidighet. Men likväl en artist.
Man vinner inte en sångtävling utan att vara extremt artistisk, och med tanke på min helt obefintliga sångtalang var det ta-mig-fan en riktig bragd att vinna en musiktävling.
Köp tidningen eller kolla vlt.se vid utsatt datum och håll utsikt!
Som det är
Två personer i samma båt. Med varsin åra. Roendes åt olika håll.
Två liv i symbios men samtidigt oerhört paradoxala.
Beklämmande.
Det är ingen utopi vi lever i
Jag kommer i texten citera två män. Den ena är visare än den andra. Avgör själv vilken.
En man sa en gång till mig:
-Perfektion är omöjligt att uppnå men man kan alltid sträva efter det.
Det hör till livets kretslopp att fela. Det är mänskligt. Faktum är att om vi inte gjorde fel saker, tog fel beslut, hade vi haft ett väldigt tråkigt liv. Utan fall finns där inga höjdpunkter. Vad ska man då leva för?
Ingen är perfekt och där får också jag själv dra mitt strå till stacken. Jag har säkert tagit många mer eller mindre felaktiga beslut, och jag kommer att fortsätta göra det. Det är förstås inte avsiktligt.
En annan man sa en gång:
-The stupid neither forgive nor forget; the naive forgive and forget; the wise forgive but do not forget.
Det är ingen utopi vi lever i, och det ska vi vara tacksamma för.
Konsten att finna en vän
Observera för att förstå och dra slutsatser, du märker vad en person uppskattar och vad den inte gillar. Var tålmodig och passiv till en början. Lyssna på vad personen brukar tala om, vad den värderar. Lyssna på uttryck och åsikter. Allt går att anpassa sig till. ALLT.
Minns! Kom ihåg alla intryck du har fått, associera dig med personen som kommer att känna någon typ av samhörighet. Samhörigheten är vital. När den infinner sig eskalerar vänskapen.
Det blir någon typ av hjärntvättning. Men det fungerar.
Det är mycket spännande att stifta en ny bekantskap, du måste vrida och vända och vända och vrida. Till slut, om du är skicklig nog, öppnar de sitt hjärta. Varenda en. Vissa behöver längre tid, andra är mer lättköpta.
Men när de väl ger dig din tillit, då kan du le för dig själv. Triumf, du har vunnit.
Jag menar inte att skryta, det är inte riktigt så jag jobbar. Men jag kan väl få konstatera ett faktum?
Det här är ett ämne i vilket Jesper Bergman är mästaren.
Mm, just det!
Mästaren i bestämd form. Det betyder att ni andra, hur mycket ni än försöker, alltid kommer att vara sämre än jag.
Jag ser det som en utmaning, men det är värt allt. I många fall slutar det med en bestående vänskap som för mig är mycket trivsam.
(på begäran)
Slut på det vackra
Men det är då och endast då som det blir sådana där riktigt fina dagar. För att inte tala om nätter. Vad spelar det för roll om det är 20 minusgrader så länge det är fint väder. Det är vid sådana tillfällen jag vill spendera så mycket tid utomhus som möjligt. Speciellt på nätterna, när det är sådär satans kallt. Så kallt att allting förr snarare än senare domnar bort. Men likväl är det en uthärdlig kyla, en bekväm kyla. Lite som Sean Banan, man både älskar och hatar den.
Har jag nämnt något av det här förut? Jag får deja vú. Eller nåt.
Jag älskar kalla och stjärnklara nätter.
Men nu är det över. Nu är det en sådan där rå jävla kyla. Som biter sig in i självaste benmärgen och blir kvar där och faaaan. Det är fuktigt ute trots att det är minusgrader, det kan ju vara ett av de mest obehagliga fenomenen som finns.
Till något annat:
Just i detta nu fylls jag av hopp igen. Som så många gånger den här säsongen. Bara jag inte blir besviken igen.
Skjut dem, häng dem - gör nånting bara!
Vad ska man egentligen göra för att få nobelpriset? Därför gick jag till första bästa bokaffär och köpte mig en upplaga av Redan då var räven jägare, skriven av Herta Müller som fick nobelpriset år 2009.
Jag tänkte att det skulle ge mig en insikt, en förnimmelse av vad som skulle krävas av mig. Jag har läst tio sidor av boken nu. Den är faktiskt riktigt användbar - om man vill somna snabbt. Jag kanske anses som en idiot när jag hävdar att det är den värsta skiten jag någonsin har läst. Den är fylld av ett hopkok av pretentiösa betydelser som saknar grund och jag är sjukt jävla missnöjd.
Min åsikt är ju att den som får nobelpriset i litteratur är någon som har gjort sig förtjänt av det, det borde väl inte vara omöjligt? Om det som Müller har åstadkommit är värdigt Nobels pris i litteratur vill jag aldrig se skymten av det. Jag vill aldrig komma i närheten av det där.
Och de som har röstat fram denna kvinna, det är ju egentligen dem som är de största lallarna. Hon har ju bara skrivit en skitbok, det är dem som har utsett henne som bör straffas. De borde få dödsstraff. De borde skjutas, som vi brukar säga.
Fyfan!
En dröm vaknar till liv
Egentligen är det en ganska oskuldsfull handling. Men den ska snart visa sig vara långt mer än så.
Expediten i blomsteraffären är i min egen ålder och hennes utseende är i det närmaste gudomligt.
-Hej hej! Säger hon med ett leende lika lovande som en molnfri morgon.
Genast blir jag lite spänd. Det bubblar under min hud, en hemlig önskan växer inom mig. En kittlande känsla som tacklar mina tankebanor, får dem ur balans.
-Hallå! Svarar jag med en viss emfas.
Jag väljer blomman fastän jag knappt ser den, det blir någon gammal ros. Fokuset ligger på något helt annat här.
Jag går fram till kassan och betalar. Jag och expediten kallpratar lite. Hon och jag. Jag hinner inse vilken otroligt karismatisk person hon är precis när jag måste lämna butiken. Det blir så konstigt om man dröjer kvar för länge - ja, det blir det.
Jag önskar henne en trevlig dag och ger mig av mot min bekanta.
Resten av dagen är jag distraherad och även om jag lyssnar till min vännina hör jag inte riktigt vad hon säger. Var befinner sig mina tankar?
Ja, märkligt nog har de lämnats kvar i en blomsterbutik.
Fredag eftermiddag
Min hjärna har redan tagit helg. Den drömmer sig bort, långt bort. Långt från kontorslandskap och arbetsuppgifter. Plötsligt ser jag en savann framför mig. Ett ungt lejon flanerar omkring. En flock med gaseller står en bit bort, de är på alerten. Beredda att vilken sekund som helst skingra sig och springa för livet.
Men lejonet är lika ointresserat av dem som jag är av mitt jobb. Djuret fortsätter i lugnt tempo. Det är lejonet som är kungen här. Han gör vad som faller honom in.
Det blinkar till och jag är under vattnet. Kristallklart vatten är det, en nära på magisk stämning infinner sig under vattenytan med fiskar i alla regnbågens färger och ett par sköldpaddor som sakta sparkar sig fram en bit bort.
En delfin kommer förbisimmande, den rör sig så harmoniskt. Som älskade den att simma. Den väjer kraftigt, jag tror att den ska falla, det hade den gjort om det var luft, men delfinen fortsätter och liksom känner till att det var en skicklig manöver.
Den närmar sig och till slut är den riktigt nära. Jag sträcker ut handen och rör dess nos, den är underbar. Jag ser in i djurets ögon och inser att vi är ett, djuret och jag. Vi lever för varann, han för mig och jag för honom. Eller henne.
Delfinen nafsar mig kärleksfullt i handen och indikerar att jag ska följa den. -Jag kommer! Den simmar bortåt, kvickt, mycket kvickt.
-Jag kommer! Vänta!
Jag rycker till, någonting skakar min axel, ruskar om min kropp. Det är min chefs hand.
-Hur länge ska du vara kvar idag? Du stannar en timme längre än alla andra. Hör du det?!
Jaha.
En sanning, en av få
Vet då, följeslagare, vet då!
Mina ord är ord och endast ord. (På senare tid också en monolog, men det hör inte hit)
Orden saknar genuina ställningstaganden och de speglar vanligen inte alls mina åsikter så som dem kanske bör göra.
Jag har en gång startat den här sidan. Blogging är egentligen inget för mig och det är något jag försöker poängtera, på ett synnerligen tarvligt sätt - det får man säga.
När jag startade sidan hade jag inget tydligt mål, det var irrationellt och ogenomtänkt. Det var en rejäl blunder att använda mitt namn som adress för att hitta hit. Då är det ju helt logiskt att man förutsätter att det faktiskt är Jesper Bergmans tankar som reflekteras här.
I många fall är det dessvärre inte så varför jag borde ha valt en annan URL. Likväl blir jag kvar här.
Jag skriver för att utveckla mitt skrivande men jag måste ju hitta på någon sorts material, det säger sig självt. Den kopplingen skulle till och med Stevie Wonder se.
Ansvarig utgivare kommer jag alltid att vara. Det är svårt att komma ifrån. Men tänk på att det jag skriver oftast inte är mina egna ståndpunkter till fullo och döm därefter.
Mina ord är endast ord.
Och med det sagt, nu jävlar kör vi!
Skratt-attack!
Jag och två bekanta gjorde ett biobesök och såg på Sherlock Holmes. Jag har ju läst en del av böckerna och jag gillar ju den där mannen. Holmes, vilken skarpsint man! Jag vill vara honom. Äga hans slutledningsförmåga och hans orealistiska kännedom om allt.
Filmen gjorde mig absolut inte besviken, men det är inte det som är poängen riktigt.
Föreställningens absoluta klimax:
Man längst fram i salongen brister ut i gapskratt vid en scen som egentligen inte är rolig.
Följden av detta? En kort tystnad varpå resten av folkmassan i salongen brister ut i gapskratt åt den skrattande mannen.
Det var inte ett elakt skratt. Det var som om alla kände att det var en stund av eufori som samtliga kunde ta del av. Där satt hundra personer och skrattade åt en annan människas skratt. Det mest häpnadsväckande var att det fanns en consensus för skrattandet, som om det var inövat.
Mannen längst fram börjar, och vi andra vet att vi ska vara tysta en stund och när dirigenten börjar gestikulera ska vi alla skratta samtidigt.
Det var fan-i-mig sjukt. På gränsen till absurt, men jag är gränsdragare här och bestämmer att det nog inte nådde hela vägen. Ja, det där kanske var svårt att begripa.
Men det gör inget.
2010 dagas
Jag har under dessa månader ånyo börjat skriva en bok. Jag kom inte långt förrän jag insåg vilken talanglös romanförfattare jag är. Romaner är inte min genre.
Noveller, tidsskrifter, krönikor, blogginlägg möjligen.
Inte romaner. Det är synd. Jag har alltid drömt om att skriva en roman.
Jag saknar fantasi och inspiration. Jag gör allt jag kan för att återfå det.
En observant läsare upptäcker att mina ord är relativt tomma. De är endast ord. Bokstäver sammansatta tillsammans i en meningslös formation.
Det är döda ord.
De har ingen energi. Döda.
Inte längre några underfundiga formuleringar som har lekts med, experimenterats med.
Fan.
Fan.
Fan.
