Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Ett sista inlägg.

Jaa, mina kära läsare... Det är med blandade känslor som jag annonserar att denna sida upphör att bli skriven på. Men det är dags att tacka för kaffet. Det är dags för den tjocka damen att sjunga på sin jävla sång. Det är dags att vika in hovarna. Det är dags för mig att vända blad. Gå vidare.

Det är möjligt att jag någon gång återupptar detta format. Men just här, på denna uniforma resource locator skrivs inte mer. Inte nu, inte senare.

Det är på dagen tre år sedan jag publicerade mitt första inlägg. En bra dag att knyta ihop säcken på tycker jag.

Och jag har väl egentligen två saker som jag vill framföra. TACK för att ni har kommit tillbaka till sidan gång på gång. Ingen av er har varit särskilt aktiv i kommentarsfältet (undantag Elin och Emma) men jag har tagit det faktum att ni har återvänt som tillräcklig feedback. Det är väl i sin rätt? Min personliga erfarenhet är att jag endast återvänder till sidor som jag får ut något av. Glädje, frustration, sorg eller vad det nu kan vara. Jag uppskattar det verkligen och tycker på allvar att det är jätteroligt att jag lockar någons intresse med mina ganska ointressanta anekdoter. 

Helt osökt kommer jag in på det andra jag vill trycka på. GRATTIS! Grattis till er alla för att ni inte längre behöver ta del av min dåliga humor, mina komplicerade (i ordboken uppletade) ord, min dåliga berättarteknik, min svaga grammatik och mina patetiska uttryck för självförälskelse. Det måste ni vara tacksamma för, ååhhja! Det kommer ni att vara.

Ni som undrar vad jag tänker ägna mig åt härnäst får alltså ingen information härifrån längre, chansen finns väl att ni snappar upp nåt på den där djävulska sidan Facebook, om det nu skulle vara av intresse alltså.

Jag har liksom tröttnat på livet här i Norden så jag sticker. Fattar ni? Jag drar. Bort, iväg! Långt åt fan. Precis som jag alltid har velat. I ganska många år nu (i alla fall två) har jag velat fly min vardag, för att få lite perspektiv. Om jag kommer känna mig ensam? Om jag kommer sakna något? Eller någon? -Det är frågor jag själv inte har svar på.

Likväl kommer jag att sakna några av mina kära kompisar. Det får jag erkänna. Hur jag överlever utan William och Daniel vet jag ännu inte. De figurerar så frekvent i mitt liv att jag inte minns hur det var innan vi blev så tajta. Men det blir spännande, det får man säga. Mycket spännande.

Vi ses någon gång i framtiden i alla fall! Eller så gör vi inte det. Who am I to decide?

Blev så trött på mitt hår, så jag rakade av det. Det var mycket spännande. Och väldigt kul. Kul som i hysteriskt alltså. Jag gjorde det nämligen själv utan spegel. Det kanske syns.


FÖRE!



EFTER!

Jag minns när jag tog farväl av en kamrat för några år sen. Det var mitt första riktiga avsked. Och jag har ju nån sjuk idé om att jag inte ska visa mig sårbar, den fallerade ganska mycket den gången - vilket gläder mig. I bilen på väg därifrån visste jag inte vad jag gjorde, det var som om jag var utanför mig själv på något sätt. Och halvvägs hem skickade hon ett sms som var så definitivt och slutgiltigt. Det fick mina känslor att svalla över. Jag var tvungen att svänga av vägen och stänga av motorn på någon öde parkeringsplats. Hängde mig över ratten och tyckte att det som skedde var fruktansvärt.
Inte för att avskedet i sig var för alltid men just det sammanhang som vi hade varit tillsammans i fram tills nu, det skulle aldrig komma åter.

Varje vecka går fler kollegor på semester och jag känner att mitt hjärta plågas av styng när jag tänker att jag inte finns kvar när de kommer tillbaka. Människor som jag har spenderat 40 timmar per vecka med i nästan två år .. och kontakten som helt abrupt och hänsynslöst sägs upp.

Jag tog nästan farväl av en tjej jag tycker mycket om igår. Nästan? -Jaa, för att jag inte riktigt klarade att göra det hela vägen ut.
-Hejdå, sade hon, vi ses väl när jag kommer tillbaka?
-Jaa, jo, kanske.. mumlade jag som svar, ha det bra hördu!

Men jag vet ju att vi inte ses. Jag ville bara inte bli fast i någon känslomässig virvelvind igen, det var så jobbigt senast.
Jag teg alltså och fick sota för det på kvällen istället. Känslan av att inte vilja göra någonting, inte äta, inte sova, ingenting.
Jag slog på Tchaikovsky på iPoden och lade mig blundande på sängen. Lät hans kompositioner i moll få uttrycka det jag inte kunde. Vi har ju ett speciellt samband jag och Peter, det vet ni sen tidigare.

I det tillstånd av melankoli jag befann mig igår träffas jag mycket sällan. Och en himla tur är väl det! För vid de tillfällena känner jag mig som allra minst och obetydlig.

#ohgodheappraisealloverme

Jag är ute och flyger med min kompis Daniel. Att det är med just Daniel är i sig en upplevelse.

Daniel har alltid förundrat mig. Av alla mina vänner är han den som vet tveklöst mest utan att egentligen veta någonting.

Jag begriper bara inte var han får allt ifrån. Han är snubben som får 38/40 på ORD-delen på höskoleprovet, men han har aldrig faktiskt LÄST en bok. Hur är det möjligt?!

Daniel kan varenda jävla låttext. Och inte bara populära låtar. Alla sorter. Barnvisor, schlager, rap, hip-hop, dansband, pop, you name it! Jag har till och med hört honom sjunga en hel låt på bosniska. Och han har verkligen inget bosniskt ursprung, visserligen en bosnisk kompis men inte längre än fem år tillbaka.

Han är ledande i användandet av idiomatiska uttryck. Dels känner han på något sätt till alla som finns men han har också en förmåga att skapa egna.

När vi var på 3000 fötters höjd och vi hörde någon som hade en taskig radioförbindelse konstaterar Daniel att han lät som en arab med grädden i munnen. När han sade det visste jag inte riktigt vad han menade men det var så förbluffande knasigt att jag blev på ett hemskt fnissigt humör.
Lite senare frågade jag honom vad han menade och fick en strålande förklaring:

"Haha, typ som han på parkbänken, chalama chalama!"

Jag är djupt avundsjuk på Daniels sätt att uttrycka sig, det är i alla avseenden episkt.

Han är metafor-mannen.

Insikten som gör min tisdagkväll. Jag har blivit så beroende av kaffe de senaste månaderna. Det är liksom standard med minst en latte om dagen.

Det är dyrt. Jag måste lära mig att göra min egen, really!

Hur man säger ingenting med 150 ord (och jaa, jag har räknat) :

Jag har nu, i ca 40 minuter, stirrat på min laptop-skärm. Med händerna ovanför tangentbordet.

Men jag får inte till något. Jag vill SKAPA. Igår satt jag och klickade runt på olika sidor och försökte inspireras. Jag tänkte att idag skulle min vänstra hjärnhalva, min kreativa sida, ha uppfunnit något. Besvikelse.

Jag har endast kommit på en sak! Och det är rubriken, visst är den festlig? Nehe? Det tycker ni inte? Era otacksamma as. Här har jag myntat ett eget uttryck som ni inte uppskattar... Illa.

Hur som helst kom jag på det för någon kväll sedan och tyckte att det var så himla välfunnet. "WOW!" tänkte jag för mig själv. Och jag kunde sätta in det i nästan vilket sammanhang som helst och det fungerade.

Och nu .. ? Nu hittar jag inget sammanhang. Bra jeppe! Bra jobbat.