Jag var till veterinären..
Vår katt har nämligen problem med njurarna. Detta medför både ekonomiska och logistiska problem. Vem fan vill betala 300 kronor för lite mat till katten? Och varför har veterinären inte öppet när min mamma är hemma så att jag måste åka dit på min lunch.
Asa-sugigt!
Men jag åkte likväl dit med glatt humör. Jag ställde mig på någon annans parkering eftersom jag tänkte att det alltid gör någon sur. Och då har jag tagit en surpoäng, precis som 10 minuter senare. Kommer till det strax.
Tydligen finns det något register över tidigare kunder och jag sade gladeligen mitt telefonnummer till den lite för muntra kassören.
-Jahaja, tyckte han, du har minnsann varit här förut! Vad heter katten?
Fyfan för honom, var han tvungen att fråga. Det var ju bara för att jävlas.
-Ehh.. host - Pilsner .. svarade jag.
Och sen hans pilemariska leende på det. Och här var det han som fick surpoängen. Jag gick ut till min felparkerade bil och konstaterade att ingen hade brytt sig om den.. suck!
Vidare till OKQ8 för en stor kopp kaffe latte. Maskinen fräste väldans mycket efter att jag tryckt på knappen. Ånga välde ut och jag undrade om det var i sin rätt, hm, ångskummad mjölk brukar man ju säga.. Men inte. Här hade jag nämligen hämtat min surpoäng. Trött butiksbiträde sur som gamla citrusfrukter kom till undsättning.
-Det är slut på mjölk, sade hon kort.
-Jaha, svarade jag glatt, jag tyckte att det var lite märkligt uppträdande, även för en kaffemaskin.
Ett lättsamt svar anser jag. Men hon tittade bara på mig som en Washington-bo gör när man pekar ut Vita Huset när det i själva verket är Capitolium.
Jag hade redan fått lite kaffe i min mugg men den var ju bara halvfull. Så om jag skulle trycka på knappen igen skulle det ju bli för mycket.. och jag ville ju ha mer än halva. Jaa, ni kanske förstår problematiken. Jag vände mig hjälplöst mot resten av butiken. Bara det sura biträdet inom synhåll. Så jag frågade vad jag skulle göra och fick ett lika surt svar igen.
Väl framme vid kassan lyckades jag tajma in henne igen, jävligt taktiskt. Jag var helt säker på att hon skulle ta det tredubbla priset men det gjorde hon inte. Jag önskade henne en trevlig dag och log mitt mest charmanta leende. Detta fick henne förstås på fall, för vem motstår mig när jag väl anstränger mig?! Hon sken upp som nattygsbordlampa och allt var frid och fröjd.
Asa-sugigt!
Men jag åkte likväl dit med glatt humör. Jag ställde mig på någon annans parkering eftersom jag tänkte att det alltid gör någon sur. Och då har jag tagit en surpoäng, precis som 10 minuter senare. Kommer till det strax.
Tydligen finns det något register över tidigare kunder och jag sade gladeligen mitt telefonnummer till den lite för muntra kassören.
-Jahaja, tyckte han, du har minnsann varit här förut! Vad heter katten?
Fyfan för honom, var han tvungen att fråga. Det var ju bara för att jävlas.
-Ehh.. host - Pilsner .. svarade jag.
Och sen hans pilemariska leende på det. Och här var det han som fick surpoängen. Jag gick ut till min felparkerade bil och konstaterade att ingen hade brytt sig om den.. suck!
Vidare till OKQ8 för en stor kopp kaffe latte. Maskinen fräste väldans mycket efter att jag tryckt på knappen. Ånga välde ut och jag undrade om det var i sin rätt, hm, ångskummad mjölk brukar man ju säga.. Men inte. Här hade jag nämligen hämtat min surpoäng. Trött butiksbiträde sur som gamla citrusfrukter kom till undsättning.
-Det är slut på mjölk, sade hon kort.
-Jaha, svarade jag glatt, jag tyckte att det var lite märkligt uppträdande, även för en kaffemaskin.
Ett lättsamt svar anser jag. Men hon tittade bara på mig som en Washington-bo gör när man pekar ut Vita Huset när det i själva verket är Capitolium.
Jag hade redan fått lite kaffe i min mugg men den var ju bara halvfull. Så om jag skulle trycka på knappen igen skulle det ju bli för mycket.. och jag ville ju ha mer än halva. Jaa, ni kanske förstår problematiken. Jag vände mig hjälplöst mot resten av butiken. Bara det sura biträdet inom synhåll. Så jag frågade vad jag skulle göra och fick ett lika surt svar igen.
Väl framme vid kassan lyckades jag tajma in henne igen, jävligt taktiskt. Jag var helt säker på att hon skulle ta det tredubbla priset men det gjorde hon inte. Jag önskade henne en trevlig dag och log mitt mest charmanta leende. Detta fick henne förstås på fall, för vem motstår mig när jag väl anstränger mig?! Hon sken upp som nattygsbordlampa och allt var frid och fröjd.
Semester -11
Min sista semesterdag lider mot sitt slut. Och jag har myst med johan. Nästan varje dag, nedan följer några bilder från vår romantiska färd i solnedgången.
Har ni för övrigt lagt märke till en radikal förändring här på sidan? Jooo, MÅNGA fler bilder. Det är för att min försvunna kamera inte längre är försvunnen. Den är tillbaka. Den har varit på rundresa i halva Europa men slutligen har den hittat hem igen. SCORE.
Befälhavare
Start bana 23
Mälaren
Johan är högst koncentrerad.
Vi är tuffa. Väldigt TUFFA.
Romantik var det ju också! Här nånstans friade johan till mig. Jag sade nej. Stämningen var väl inte på topp efter det. Nej, det kan man inte säga.
Sen sade jag att jag bara skojade. Då blev han superglad. Ser ni hans pskyobryt-leende? Så ser han typ alltid ut när han ser på mig. Förstå att jag måste leva med det i resten av mitt liv.
Sen svängde vi. Då spydde johan i min väska. Om det berodde på svängen eller insikten i att vi ska leva tillsammans är fortfarande oklart. Jag har dock svårt att tänka mig att jag ska ha flugit orent..
Förresten är ni bjudna till bröllopet!
Ni vet väl att jag driver? Jaa, något annat kan man inte förvänta sig.
Med andra ord, ni är inte alls bjudna. Vi ska gifta oss på tu man hand.
Har ni för övrigt lagt märke till en radikal förändring här på sidan? Jooo, MÅNGA fler bilder. Det är för att min försvunna kamera inte längre är försvunnen. Den är tillbaka. Den har varit på rundresa i halva Europa men slutligen har den hittat hem igen. SCORE.
Befälhavare
Start bana 23
Mälaren
Johan är högst koncentrerad.
Vi är tuffa. Väldigt TUFFA.
Romantik var det ju också! Här nånstans friade johan till mig. Jag sade nej. Stämningen var väl inte på topp efter det. Nej, det kan man inte säga.
Sen sade jag att jag bara skojade. Då blev han superglad. Ser ni hans pskyobryt-leende? Så ser han typ alltid ut när han ser på mig. Förstå att jag måste leva med det i resten av mitt liv.
Sen svängde vi. Då spydde johan i min väska. Om det berodde på svängen eller insikten i att vi ska leva tillsammans är fortfarande oklart. Jag har dock svårt att tänka mig att jag ska ha flugit orent..
Förresten är ni bjudna till bröllopet!
Ni vet väl att jag driver? Jaa, något annat kan man inte förvänta sig.
Med andra ord, ni är inte alls bjudna. Vi ska gifta oss på tu man hand.
Den STORA dagen i bilder (igår alltså)
Jo, väldigt stor var den. För jag skulle på personlig intervju, viktigt! Hur den gick? -Svårt att säga. Inte dåligt åtminstone.
Eftersom jag har semester fick jag en härlig sovmorgon! (och ni som känner mig kanske vet att jag egentligen vaknade 06.30 i vanlig ordning och fick vänta med att fotografera..)
Jag gick till vardagsrummet och ägnade några sekunder åt mina kära kollegor som satt och jobbade. Men det var inte många, 7-8 på sin höjd. Sekunder alltså.
Dagen till ära åt jag frukost. Jag ville ju inte intervjuas på fastande mage, nej, det är aldrig bra.
Sen blev jag så nervös att jag helt glömde bort att dokumentera med bilder. Det kan ha varit därför i alla fall.. Nästa bild föreställer alltså Nicoles väska och hennes medfarna kalender. Hon var på jakt efter ny och sorterade in alternativen i olika kategorier: Inte, nja eller funkar helt okej. Nu fanns det bara en som funkade helt okej så det fick bli den.
Jag fångade det inte riktigt på bild men här är Nicole VÄLDIGT lättad över att ha hittat en kalender som funkar helt okej. Hon hävdar att kalendern är allt för henne. Att hon utan kalender skulle vara som Tarzan utan lianer, som himlen utan stjärnor, som en spårhund utan luktsinne.. jaa, ni förstår. Den är väldigt viktigt för henne.
Såhär ser det ut när man läser blindskriftskartan över stationsområdet.
Och här nån som inte kan läsa blindskrift men är glad ändå.
Sen smygfotade jag William när han gick hem i regnet.
Det var mycket kul. Faktum är att det nog var det roligaste på hela dagen igår. Ni förstår att jag har det härligt på min semester.
Idag har jag shoppat, köpt två par skor, ett par byxor och en skjorta. Det tyckte jag att jag hade gjort mig förtjänt av, varför jag tycker så vet jag inte. Och nu ska jag gå iväg och köpa gifflar. För det är gott och jag har semester. Då får jag göra sånt!
Eftersom jag har semester fick jag en härlig sovmorgon! (och ni som känner mig kanske vet att jag egentligen vaknade 06.30 i vanlig ordning och fick vänta med att fotografera..)
Jag gick till vardagsrummet och ägnade några sekunder åt mina kära kollegor som satt och jobbade. Men det var inte många, 7-8 på sin höjd. Sekunder alltså.
Dagen till ära åt jag frukost. Jag ville ju inte intervjuas på fastande mage, nej, det är aldrig bra.
Sen blev jag så nervös att jag helt glömde bort att dokumentera med bilder. Det kan ha varit därför i alla fall.. Nästa bild föreställer alltså Nicoles väska och hennes medfarna kalender. Hon var på jakt efter ny och sorterade in alternativen i olika kategorier: Inte, nja eller funkar helt okej. Nu fanns det bara en som funkade helt okej så det fick bli den.
Jag fångade det inte riktigt på bild men här är Nicole VÄLDIGT lättad över att ha hittat en kalender som funkar helt okej. Hon hävdar att kalendern är allt för henne. Att hon utan kalender skulle vara som Tarzan utan lianer, som himlen utan stjärnor, som en spårhund utan luktsinne.. jaa, ni förstår. Den är väldigt viktigt för henne.
Såhär ser det ut när man läser blindskriftskartan över stationsområdet.
Och här nån som inte kan läsa blindskrift men är glad ändå.
Sen smygfotade jag William när han gick hem i regnet.
Det var mycket kul. Faktum är att det nog var det roligaste på hela dagen igår. Ni förstår att jag har det härligt på min semester.
Idag har jag shoppat, köpt två par skor, ett par byxor och en skjorta. Det tyckte jag att jag hade gjort mig förtjänt av, varför jag tycker så vet jag inte. Och nu ska jag gå iväg och köpa gifflar. För det är gott och jag har semester. Då får jag göra sånt!
Rekrytering
Jag är assisterande lagledare i ett fotbollslag. Eller, jag vet inte om man kan kalla det för ett fotbollslag. Det är en skymf mot sporten. Vi är i alla fall typ tio grabbar som ställer upp i liknande matchtröjor och nästan alla har ett nummer på ryggen.
Engagemanget hos spelarna är minst sagt bristande och varje vecka står vi inför den kommande matchen med manfall. Då är min uppgift att rekrytera in reserver (läs ringa Daniel). Och det gör jag ju inte. Jag skickar SMS istället, herregud! Vem ringer i dagens samhälle??
Nedan följer lite utdrag ur vår konversation.
Jaa, ni förstår kanske. Daniels meddelanden är de till vänster. Jag finner repliken längst ner ganska roande.
För säkerhets skull valde han också att FÖRTYDLIGA. Och det var ju en himla tur, för jag förstod ju verkligen inte.
Engagemanget hos spelarna är minst sagt bristande och varje vecka står vi inför den kommande matchen med manfall. Då är min uppgift att rekrytera in reserver (läs ringa Daniel). Och det gör jag ju inte. Jag skickar SMS istället, herregud! Vem ringer i dagens samhälle??
Nedan följer lite utdrag ur vår konversation.
Jaa, ni förstår kanske. Daniels meddelanden är de till vänster. Jag finner repliken längst ner ganska roande.
För säkerhets skull valde han också att FÖRTYDLIGA. Och det var ju en himla tur, för jag förstod ju verkligen inte.
Sommarfesten i bilder
Lite konferens först! Eller konferangs som man säger.
Vi hade så fint besök så att man blev alldeles till sig. Pär Johansson, grundare av Glada Hudik.
William var också till sig.
Det var fransktema med baskers och scarves... och förkläden(svårt att hitta kopplingen till Frankrike här)
Och nej, det här är inte kocken. Det är bara David, eller Dangerous Dave som är ett vedertaget namn.
William är till sig igen. Man måste älska karlns energi.
Det är tur att någon står för taggandet!
Robert är faktiskt fransos. Eller ... ?
Kreativiteten var på topp. Verkligen.
Amanda är social. Men inte med oss.
Den FINASTE och BÄSTA bilden.
Orange grupp. Medlemmarna visar stort engagemang.
Blå grupp. Dito.
Fokus. Hihi.
Livemusik förstås!
Ser ni den ofrivillige golfaren till vänster i bild?
Det är inte mörkt egentligen, bara jag som misslyckas med kameran. Igen.
Vimmel
Entusiasm
Inlevelse
Glädje
Prakti-
-kanter
Bordsgrannar
Fotogenique
Rosett
Vitvin
Kvartalets medarbetare
Posör
Öga
Middag
Par
Fokus
Baskers på bord
Posörinnor (?)
Oh Mandy!
Erik
Dance dance
Ink it, or don't
Jag har aldrig förstått mig på de människor som vid upprepade tillfällen tatuerar sin kropp. Det är för mig en gåta varför man vill göra något sådant mot sig själv. Jag har gjort en liten djupdykning och försökt att analysera dem som är berörda. En teori har utvecklats. Nu återstår bara ett fastslagande. Hör här.
Jag själv kan medge att vissa tatueringar kan se helt okej ut. Och om man har endast en, någon ganska diskret som man har gjort mest för att prova.
Oftast gör man det kanske vid ung ålder, som när man provar ecstasy eller marijuana. Man gör det en gång, för att se vad som händer. Av nyfikenhet, och det kan jag till viss del också köpa.
Just vid tatueringar kan det ju bli väldigt kostsamt, då menar jag inte bara ekonomiskt men också eftersom man ska bära motivet i resten av sitt liv.
Men de människor som har större och flera bilder och dessutom ständigt planerar sin nästa tatuering.. Hur tänker de? Vilka är de?
Frågar man en flergångstatuerare så hävdar den att det är just som en drog. "Har man en gång börjat så är man fast. Man vill bara göra om det!". Men för mig är det vansinne. En dålig ursäkt.
Jag träffade en bekant som hade bokat en ny tid för en vecka sen. "Jag ska tatuera mig på insidan av handleden" sade hon. "Varför just där?" undrade jag. Svaret jag fick:
"Jo, för där gör det som ondast!"
Och när jag tänker på det där senare tycker jag att det är så himla ledsamt. Hon väljer alltså att märka sig själv. Hon väljer att peka ut sig själv och ställa sig utanför samhället. Hon liksom går med på att smutsa ner sig. Det är en sorts egenvald stigmatisering.
Min teori bygger på precis detta. För visst är det väl bara trasiga människor som tatuerar sig? Visst är det så? Det finns väl ingen vettig människa som bestämmer att han/hon ska tatuera sig?!
När jag tänker på alla som har tatuerat sig har de någon typ av bakgrund där jag kan tänka mig att det inte har varit helt lätt. Deras uppväxt har på något sätt varit intrikat och de tänker att genom att tatuera sig kan de få utlopp för undertryckande sorg och rädsla. Det är deras sätt att kommunicera ut att de kan pina sig igenom en tatueringssession för att det inte är någonting i jämförelse med deras inre smärta.
De koketterar med sitt utanförskap. Jag tycker verkligen att det är sorgligt.
MEDDELANDE TILL ALLA SOM HAR TATUERINGAR:
Ni ÄR ett gäng TRASIGA människor...
.... men vem fan bryr sig?!
Jag själv kan medge att vissa tatueringar kan se helt okej ut. Och om man har endast en, någon ganska diskret som man har gjort mest för att prova.
Oftast gör man det kanske vid ung ålder, som när man provar ecstasy eller marijuana. Man gör det en gång, för att se vad som händer. Av nyfikenhet, och det kan jag till viss del också köpa.
Just vid tatueringar kan det ju bli väldigt kostsamt, då menar jag inte bara ekonomiskt men också eftersom man ska bära motivet i resten av sitt liv.
Men de människor som har större och flera bilder och dessutom ständigt planerar sin nästa tatuering.. Hur tänker de? Vilka är de?
Frågar man en flergångstatuerare så hävdar den att det är just som en drog. "Har man en gång börjat så är man fast. Man vill bara göra om det!". Men för mig är det vansinne. En dålig ursäkt.
Jag träffade en bekant som hade bokat en ny tid för en vecka sen. "Jag ska tatuera mig på insidan av handleden" sade hon. "Varför just där?" undrade jag. Svaret jag fick:
"Jo, för där gör det som ondast!"
Och när jag tänker på det där senare tycker jag att det är så himla ledsamt. Hon väljer alltså att märka sig själv. Hon väljer att peka ut sig själv och ställa sig utanför samhället. Hon liksom går med på att smutsa ner sig. Det är en sorts egenvald stigmatisering.
Min teori bygger på precis detta. För visst är det väl bara trasiga människor som tatuerar sig? Visst är det så? Det finns väl ingen vettig människa som bestämmer att han/hon ska tatuera sig?!
När jag tänker på alla som har tatuerat sig har de någon typ av bakgrund där jag kan tänka mig att det inte har varit helt lätt. Deras uppväxt har på något sätt varit intrikat och de tänker att genom att tatuera sig kan de få utlopp för undertryckande sorg och rädsla. Det är deras sätt att kommunicera ut att de kan pina sig igenom en tatueringssession för att det inte är någonting i jämförelse med deras inre smärta.
De koketterar med sitt utanförskap. Jag tycker verkligen att det är sorgligt.
MEDDELANDE TILL ALLA SOM HAR TATUERINGAR:
Ni ÄR ett gäng TRASIGA människor...
.... men vem fan bryr sig?!
Icke-stämning
En släkting till mig har nyligen tagit studenten och jag närvarade på dennes mottagning. Att ta studenten är oftast det första riktiga firandet man har. Visst, man fyller ju år, ett par gånger jämnare än andra, men det är ändå inte i paritet med ett studentfirande.
Vid studenten tillströmmar mer folk, det bjuds på mer mat och dryck och allting är flådigt och snuddar vid extravagans. Här vill jag dröja för en reflektion.
Till mottagningen kommer många olika människor vars enda gemensamma nämnare är att man har någon typ av samhörighet till studenten. Under åren har man oftast samlat på sig en hel del bekanta och här är det första gången som alla sammanstrålar. Eftersom relationer är bland det mest komplexa som finns kan vi återigen konstatera att det enda som sammanbinder oss är studenten.
Ni kanske har svårt att se var det här ska leda, men hör här.
Det här kan tyckas vara lite sorgligt egentligen, men det är likväl samhället som vi lever i. När människor som inte känner varandra "tvingas" att umgås, äta mat och sitta bredvid varandra och på något sätt inkräkta närmare än vad främlingar vanligen gör är alkohol en perfekt isbrytare. Det måste man säga. Alkohol är ju socialt smörjmedel. Här finns utrymme för att påstå att min inställning till detta är bisarr. Men även om det låter illa kan det i ett sånt här sammanhang vara bra, nödvändigt rent av.
Vad gör det då för situationen att det finns en alkoholist i sällskapet? -Jo, då serveras ingen alkohol alls. Resultatet av detta:
Personer vid samma bord sitter ganska tystna och tillbakadragna, man sitter förtvivlat och letar efter någon typ av område som kan diskuteras. I Sverige innebär det två minuters kallprat om vädret. Sedan tystnad. OCH tystnad. Och sedan är det någon som inte står ut längre och reser sig från bordet. En annan gäst tar tillfället i akt och ockuperar den nu lediga platsen.
Han fäller förstås någon kommentar om vädret. "Gud vad det regnar! Det som har varit fint i så många dagar nu.. och sen när det är examen kommer detta!" Vi andra nickar instämmande. Detta är redan avklarat. Ny tystnad uppstår.
Med lite alkohol i gästernas blod skulle det här aldrig inträffa. Då skulle det vara gemytligt, folk skulle dra vitsar och binda band, möjligen byta telefonnummer.
Men som ni märker är detta endast konditionalis.
Alkoholisten har förstört det här tillfället att umgås på ett förtroligt sätt.
Vid studenten tillströmmar mer folk, det bjuds på mer mat och dryck och allting är flådigt och snuddar vid extravagans. Här vill jag dröja för en reflektion.
Till mottagningen kommer många olika människor vars enda gemensamma nämnare är att man har någon typ av samhörighet till studenten. Under åren har man oftast samlat på sig en hel del bekanta och här är det första gången som alla sammanstrålar. Eftersom relationer är bland det mest komplexa som finns kan vi återigen konstatera att det enda som sammanbinder oss är studenten.
Ni kanske har svårt att se var det här ska leda, men hör här.
Det här kan tyckas vara lite sorgligt egentligen, men det är likväl samhället som vi lever i. När människor som inte känner varandra "tvingas" att umgås, äta mat och sitta bredvid varandra och på något sätt inkräkta närmare än vad främlingar vanligen gör är alkohol en perfekt isbrytare. Det måste man säga. Alkohol är ju socialt smörjmedel. Här finns utrymme för att påstå att min inställning till detta är bisarr. Men även om det låter illa kan det i ett sånt här sammanhang vara bra, nödvändigt rent av.
Vad gör det då för situationen att det finns en alkoholist i sällskapet? -Jo, då serveras ingen alkohol alls. Resultatet av detta:
Personer vid samma bord sitter ganska tystna och tillbakadragna, man sitter förtvivlat och letar efter någon typ av område som kan diskuteras. I Sverige innebär det två minuters kallprat om vädret. Sedan tystnad. OCH tystnad. Och sedan är det någon som inte står ut längre och reser sig från bordet. En annan gäst tar tillfället i akt och ockuperar den nu lediga platsen.
Han fäller förstås någon kommentar om vädret. "Gud vad det regnar! Det som har varit fint i så många dagar nu.. och sen när det är examen kommer detta!" Vi andra nickar instämmande. Detta är redan avklarat. Ny tystnad uppstår.
Med lite alkohol i gästernas blod skulle det här aldrig inträffa. Då skulle det vara gemytligt, folk skulle dra vitsar och binda band, möjligen byta telefonnummer.
Men som ni märker är detta endast konditionalis.
Alkoholisten har förstört det här tillfället att umgås på ett förtroligt sätt.
