Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Oförskämt dålig uppdatering. Här på min SIDA. Neeej, det är faktiskt inte en blogg, bara nästan.

Jag befinner mig i ett vakuum. På ett dåligt sätt. Inte för att jag kan komma på någon gång som det skulle kunna vara ett bra sätt. Vakuum brukar vara typiskt dåligt.

Jag är återigen inne i en sån där period när jag får en massa idéer hela tiden. Jag har ständigt en ny plan. Det är farligt för mig. Jag lägger ner tid och energi på att forska i saker som är helt onödiga. Jag kollar upp boendeområden i städer och läser allt jag kan om dem på forum där jag hittar minsta lilla anekdot. Jag dras med åt än det ena, än det andra hållet. Jag är som en kompassnål i närheten av polen. Jag fluktuerar och darrar vid minsta rörelse men någonstans finns ju det som symboliserar magnetisk nord. Och dit kommer jag att nå en vacker dag. För att vara metaforisk. För att pretentioner är som allra bäst när de kommer från mig.

Det är nog väderomställningen som har den här udda effekten på mig. Minsta lilla värmepust och jag vill bara resa iväg, bort, långt åt fan. Och helst aldrig återvända. Jag har den defekten, jag gillar inte att gå tillbaka. Jag inbillar mig att det är ett misslyckande. Ytterligare ett idiotiskt ideal jag lever efter. Jag har många sådana.

Nu var det längesen ni fick chansen att ta del av händelserna i mitt liv. Eller bristen på dem. Jag har varit ute på äventyr IGEN. I torsdags bar det av och därefter rände jag runt som en Sverige-trotter fram till sent på söndag kväll. En cirkelliknande rutt, inte särskilt rund dock. Start och mål i kära gamla Vässan som vi säger här. Jag besökte Sveriges tre största städer på fyra dagar! Det är väl värt en applåd?! Tack tack.

På vägen passade jag på att spendera lite kvalitetstid med min biologiska syster samt min extrasyster. Jag har den förmånen. Två systrar.. toppen! Och Elin har ni ju hört om. Eller läst. Det är hon som raggar på blinda/lätt utvecklingsstörda och slår mig med golfklubbor. Inte samtidigt alltså, men hon har gjort båda.

Isoleringen då? Vad om den? Vad tror ni? Har jag lekt att jag är en primitiv man ute på öde ö? Eller har jag bara låst in mig själv på mitt rum och vägrat gå ut? Det senare verkar ju tämligen orimligt. Jag har ju precis skrivit om hur jag har rest 142 mil, HERREGUD! Vad tänker ni med? Ni är ju totalt flänga i bollen.

Min Internetuppkoppling har havererat och jag har inte kunnat ansluta till nätet. Så jag har faktiskt inte lämnat er vind för våg som jag brukar. Hela den icke-braiga uppdateringen på sistone har alltså berott på tekniska problem och inte på min totala ignorans.

Hm, ja. En berättigad fråga faktiskt. Kolla nu på denna bild!



Här är 19 singelstrumpor. Min fråga.. Var är tvillingen? Var är den andra strumpan?
Det förefaller ju högst märkligt att 19 strumpor har försvunnit i tvättmaskinen. Det går att skylla på maskinen ibland, men inte nu.

...The Fatherless In Ypsilanti

Fantastisk låttitel tycker jag. Jag undrar vad den betyder bara. Någon som har en idé?
Hur som helst är det tydligen dags igen.. för VVV. Veckans Vackra Visa.

Jag har dessutom en ny smart funktion. Nu kan ni lyssna på Spotify om det föredras!

Självklart finns youtube-varianten kvar.

Jag äter våfflor varje torsdag. Det är en av mina invanda rutiner, en som jag inte gärna ruckar på. Idag är det onsdag och alltså dagen innan torsdag. Det känns väl bekant? Att onsdag kommer innan torsdag. Det är också en rutin som jag gärna vill hålla intakt.

Denna onsdag kommer jag likväl att äta våfflor. En födelsedag imorgon bäddar för en måltid av lite festligare karaktär. Med all rätt.
Det gör mig inget att våffeldagen flyttas i sidled lite, så länge onsdag är onsdag och torsdag är dagen efter, right?
Jag är barnsligt förtjust i våfflor. Jag vill ha dem ospröda och mjuka. Inte frasvåfflor, nej. De ska vara flexibla och ätas med vispad grädde och jordgubbssylt. Då njuter jag!

Mmmm, vad det är gott!
Tradionsenligt brukar jag äta för mycket, det gör att min mage sväller upp på ett ganska ohärligt sätt.

Nu till stress. Det som stressar mig mest i livet är att gå omkring i bibliotek och bokaffärer. Det liksom påminner mig om hur många böcker det är jag har missat att läsa. Jag känner oro inför min ringa bokrepertoar. Väldigt uppstressande! Hur löser jag detta? Jag kommer ju aldrig kunna säga att jag "har klarat ut biblioteket". Det är mig övermäktigt.

Hm, en tankeställare för mig..

Midsommarfull. Som månen fast med fötterna på jorden.



Skottlandsresans kanske bästa öl-paus!



Tre glada grabbar på en färja. Och en cool till höger.



Okej, här är den godaste ölen på resan. Helt klart. Efter fem mils cykling över berg och genom dal. Lokalproducerad, går under namnet Oban Bay Skinny Blonde.



Berg har kanske något annat i tanken. Bara en gissning.



Självutlösare. Synd att jag förstör en annars ganska trevlig bild. Hade liksom inte räknat med de andras seriositet.



Ni kanske har sett den tidigare.. Men den är ju fantastisk.



V08s studentvagn. Mycket fin! Jag undrar om jag var den enda personen de kände igen i hela Västerås för de blev helt tokiga vid åsynen av mig.



Det är Jens och Adam. Eller Bill. Och Bull. Välj själv.



Och här har vi FELIX! Eller Frans kanske. Ni får välja här också.



Och Magnus. Eller Jonas.



Här är killarna som hatar det hostel som nekade oss bara för att vi gick ut diskuterade hur vi skulle göra. Vi var dessutom desperata i vårt sökande efter boplats. David gjorde inbrott på en toalett lite senare. Han var också desperat.
Men just här är det mot hostelägaren. Fan ta henne.



Det är ju SKÖNA glajjor. Visst?



Vi tar denna igen! Bara för att den är så härlig.

Minns ni tjejen som jag outade i höstas?

Alltså, det var ju inget speciellt. Ännu en iakttagelse av mig i egenskap av samhällskritiker. Jag kommenterade bara hennes egen självbild och undrade högt huruvida den var skämtsam eller bara tragisk. Som jag gör. Jag undrar ju sånt.

Tjejen har nu hört av sig till mig privat. Hon hävdar att hon inte längre vill vara en del av det här. Och det är ju synd. Men det är sånt jag får respektera. Någonstans är jag ändå ansvarig utgivare för denna sida och jag har väl därtill ett ansvar att göra mina läsare till lags. Eller.. Alltid är det inte så, men ibland.
Värt att tillägga är kanske att hon har bekräftat att det var ett skämtsamt svar och hon verkar faktiskt vara en helt okej tjej. Ung, men okej.

Jag tycker inte om att radera material som redan är publicerat. Det hör ju till historien och arkivering är viktigt! Så jag tänker inte ta bort inläggen. Däremot kommer jag att omlokalisera dem så att de fortfarande är någorlunda tillgängliga.

Vill man ta del av inläggen är det alltså möjligt. Livet är fullt av möjligheter säger man ju! Då skickar man ett mejl till min assistent så letar hon fram det ni önskar. Svårare än så är det inte!

Skicka förfrågan till: [email protected]

Gammal låt men lika bra för det!

Det är ingen nyhet för någon att vi upplever någon typ av dominoeffekt för tillfället. Den ena revolutionen byter av den andra. Tunisien, Iran, Egypten, Jordanien, Bahrain, Yemen, Libyen. Det vi alla inser är hur väldigt blinda vi har varit. I flera decennier har västvärlden blundat, tagit avstånd, från den verklighet som egentligen alla kände till.

Att leva under förtryck i så många år som de omskakade länderna har gjort är inte mänskligt. Vad hände med FNs Human Rights? När valde vi att förbise den här obekväma sanningen?
Vi är så färgade av vår egen välfärd att vi inte bemödar oss att se åt annat håll. Vi bryr oss om I-landsproblem som detta folk aldrig ens skulle våga drömma om. Vi dittar och dattar om tobaks- och alkohollagar, om den ena skatten och den andra.
I Afrika och Mellanöstern lever man under ständig korrumption och grav fattigdom. Folk som inte har tillräckligt med pengar får ett helt förutsättningslöst liv. De har inga möjligheter. De har inga rättigheter. De har sin släkt, det är den som bestämmer allt. När U-ländernas ledning i sig är katastrofal, bör man inte sätta stopp eller åtminstone höja ett varnande finger?

Om tjugo år kommer 2011 att kallas Frihetsåret. Då inhemska aktörer tog tag i sitt leverne. Då länderna blev demokratier där invånarna fick en chans att sätta sin prägel på hur nationen skulle styras. Det kommer i skolor att undervisas om den mörka tiden som tidigare varit och hur den i en handvändning byttes till något acceptabelt. Västvärlden borde skämmas. Det här var inte en hemlighet. Likväl hade det aldrig fått lika stor genomslagskraft om revolutionen påbörjades utifrån. Nej, det behövs en inhemsk kraft. Ett hat och en frustration som länge legat och dragit under ytan och som plötsligt flyter upp tillräckligt mycket för att åstadkomma något.

Libyen är inte det sista land där folket försöker hävda sin rätt och avsätta despoten som för länge har levt väl på andras bekostnad. Tvärtom hoppas jag att det är ett av de första länderna. Folk förtjänar att ha samma rättigheter var de än är födda eller uppvuxna. Jag är så glad att makthavarna ifrågasätts och placeras på en jättelik piedestal som ingen kan missa. Den här virala spridningen kan på sikt endast ha positiv påverkan. De liv som går åt i demonstrationerna kanske känns onödiga, men i slutet kan de komma att vara avgörande. Invånare som stod upp för sitt eget folk, som satte sina liv för att främja en lite ljusare framtid. De har offrat sig för att kommande generationer inte ska behöva lida som de har lidit.

Det finns mer hjärta och mod än det finns klokhet i sättet att agera, till skillnad från exempelvis Ghandhi, men jag kan inte låta bli att älska det! Föräldrar som dör för sina barn. Barnen kommer i alla fall få chansen att leva på riktigt

Jag är rädd. På ett extremt ohärligt sätt. Det är för att jag ska på begravning i veckan. En riktig. Med kista och präst och sorgsam stämning. Jag ser inte fram emot det. Inte alls. Jag har aldrig varit på en begravning tidigare.

Kanske är det för att jag aldrig har varit nära ett dödsfall som jag inte känner någon rädsla inför döden. Jag kommer på mig själv när jag talar om det som något trivialt, vad som helst. Jag skämtar om det och har ingen respekt alls för ämnet. Jag förstår inte varför andra tar så illa upp när jag tar det så lättsamt.

Är jag känslokall? En vis man sade en gång: "Fear for dying proves you have a life worth living." Vad ska jag dra för slutsats av det?
Det jag fruktar är att alla i sällskapet kommer stå där helt upprivna och dystra medan jag själv är den enda som känner mig oförmögen att gråta. Jag är rädd för att jag ska uppfattas som empatilös. Men det är väl ganska personligt? Är det inte det? Var och en har väl sitt eget sorgearbete?! Och om mitt eget inte är tillräckligt för att jag ska bli ledsen, är jag en sämre människa då?

Jag vet inte... Det blir en mödosam ceremoni, det är min enda övertygelse.