Det är inte riktigt en blogg, men nästan

Det finns en tillställning som jag absolut inte vill missa! En tillställning som jag definitivt både kommer och inte kommer att missa. Jaa, min begravning förstås.

Jag skulle verkligen vilja närvara, för att se vilka som kommer. Jag skulle vilja delta i sörjandet. Jag skulle vilja sitta där i kyrkan, på raden längst fram. Iklädd svart kostym och vit slips vill jag kämpa för att hålla tillbaka gråten. Jag vill känna den där klumpen i halsen, ni vet, den som kommer ibland. Liksom åskan följer blixten följer gråten klumpen i halsen. Tidsspannet varierar men tårarna kommer, inom sin tid!

Det är emot mina principer att gråta, men denna gång är det fullt tillåtet. Tårarna ska forsa likt Tiberns väldiga massa.

Någon ska hålla ett tal, berätta en anekdot om mig. Beskriva hur jag brukade gå till väga vad gäller någon banal vardagssyssla eller liknande.
Man får gärna ta med sig ett knippe liljor, de är fina tycker jag! Sitt med liljorna i ena handen och näsduken i den andra. Sen försöker ni låta bli att hejda tårarna.

Jag har några önskemål. Jag har några krav också. Kraven beträffar de låtar som ska spelas under ceremonin, önskemålen är inte lika viktiga.

Min kista, som jag ska läggas i, den ska vara billig! Inte nån dyr jävla grej. Den ska ju för fasen brännas! -Jaa, där har ni mitt nästa önskemål. Jag vill kremeras (och jaa, ni får ta med er grillkorv).
Om kistan inte riktigt är tillräckligt lång ger jag er min tillåtelse att hugga av en bit av benen om det behövs, de är inte så viktiga. Det är så typiskt svårt att gå upprätt när man är död.. sägs det.

Här kommer nu mina krav, jag vill att dessa tre låtar ska spelas. Ordning och tillfälle får nån annan bestämma, det viktigaste är att alla finns med. Jag vet att de alla är ganska pretentiösa, men vafan! Man dör bara en gång! (i bästa fall)

1. Queen - The Show Must Go On



2. Patrick Park - Life Is A Song



3. Elton John - Candle In The Wind

Jag satt och kollade igenom mina e-postmeddelanden på hotmail. Jag upptäckte att jag hade skickat något som jag inte alls kände igen.

Till typ 50 mottagare har skickats från mitt e-postkonto:

dikkat!!
Adıkutlu ile webcamda olmak istermisin
Yüzbinlerce gerçek kişiler gerçek cinsel deneyimi arıyorlar
Ücretsiz hemen bir hesap yaratın sizde hayatınızın deneyimini yaşayın.
Size özel davet adresi

Och sen en länk till någon sida.
Det här har jag inte skrivit tänkte jag. Det är ju för fan turkiska. Jag talar svenska, engelska lite spanska. Inte turkiska.

Med Googles översättningsverktyg fick jag fram följande betydelse:

uppmärksamhet!!
Vill du webbkamera med Adıkutlu
Hundratusentals verkliga människor som söker verklig sexuell erfarenhet
Du är nu fri att skapa ett konto i din upplevelse av ditt liv.
Vi tar upp en särskild inbjudan.

Det är inte så konstigt att jag alltid har fyra-fem förfrågningar när jag loggar in på MSN. Hotmail är väl inte kända för att ha hög säkerhet, men förstå vad som skulle kunna göras med fri tillgång till andras e-postkonton.

Lite läskigt.

Igår var jag återigen PIC! (det gick inte bra att googla, så ni får gissa helt enkelt)

En sväng ut över Hjälmaren, en sväng till Norrköping, en lång sväng tillbaka. Solens sken följde mig hela vägen och navigeringen gick fint. Den största fadäsen var när Östgöta control helt plötsligt bytte språk till svenska. Flera gånger ropade han upp Sigurd Erik Ivar Zäta Gustav och jag undrade varför han aldrig svarade. Kom igen nu då Zäta Gustav! tänkte jag.

Sen slog det mig! Hoppsan! He-he.

Ryanair flög rakt ovanför mig, coolt! Typ. Typ coolt alltså, inte typ ovanför mig.

Det mest anmärkningsvärda var min trötthet. Det var ansträngande att vara i luften trots att jag bara var uppe i en och en halv timma. Jag tror det beror på att jag inte är van. Tidigare har jag haft flygrutter på 5,8 timmar, utan att bli övertrött. Men då var det mer vanligt att aviera.

Jag har säkert förkunnat det förut. Det måste jag har gjort.

Jag gör planer. Jag planerar.

Om man letar noga finner man här en brist. Åtminstone en potentiell brist. Mina planer går nämligen ut på att jag uppfyller dem. Jag hatar att misslyckas (ytterligare en brist?).

Likväl är jag mänsklig! (jag vet att det förefaller befängt, men det är faktiskt sant) Människor ska misslyckas, det är en del av livet. Min teori är dock att det som är förutbestämt alltid kan påverkas.
För mig innebär det att om jag nu har en plan som jag inte klarar av att uppfylla har jag en reservplan som är minst lika bra. Då har jag planerat mina planer, förstår ni?

Jag är inte unik i detta avseende, verkligen inte. Men jag måste erkänna att jag är lite glad över min egen fiffighet.

Planerar man för mycket kan det hända att planerna slår slint. Att de förintar sig själva, så att den fullkomligt briljanta planeringen slutar med ett vägskäl där jag tvingas fatta ett beslut.

Där är jag nu. Så känns det lite. Den är jobbig, känslan av att veta vad jag borde göra och vad jag vill göra. Väldigt jobbig.

Min slutplädering; Typiskt onödigt att binda upp sig. Typiskt.

Förlåt, men jag har stannat kvar på 80-talet. Kan liksom inte gå vidare. Ni får stå ut.
Lenny Kravitz.

Det är inte ofta jag äter sötsaker. Jag äter inte godis och inte heller choklad.

Ibland blir jag sugen på O'boy, ni vet, den här chokladdrycken som man blandar med mjölk. Det tycker jag är tillfredsställande att dricka. Man får den där sockerkicken man så gärna vill åt.

På senare år har man börjat framställa produkter med mindre socker. Precis som O'boy.

Det här något som gör mig riktigt jävla förbannad. När jag väl har bestämt mig för att dricka O'boy, då vill jag ha den riktiga varan. Inte nån skit med mindre socker.

Överallt ser jag skyltar i affärer; "No sugar added", "Nu med mindre socker" etcetera. Varför? Vad löser det här? Det innebär bara att man istället äter något mer som innehåller socker. Då blir sockerintaget mer kvantitativt än kvalitativt. Det slutgiltiga intaget blir minst lika mycket.

Den största missen det senaste årtiondet var när Kelloggs tog bort nästan 30% av sockret i Frosties. Minns ni Frosties? Det var ju så förbannat gott en gång i tiden! Jag verkligen älskade det! Nu kan jag inte äta det längre. Det är som Cornflakes med lite mer sockersmak.

Kan inte folk bara lära sina jävla ungar att de ska äta med måtta? Då kan vi åtminstone njuta till fullo av en produkt, istället för att se den brytas ner till någon jävla dietmat.

Ni kanske tycker att jag är upprörd, och det är jag också! Fyfan.

Jag vill ha sockret!

Skrapsår på knä och skinka.
Sträckning i muskel.
Rivsår på ankel.
Blåmärke på överarm.

Jaaaa. Jag har börjat spela fotboll igen.

Bollkänslan sitter i, inte rörligheten. Men likväl älskar jag det!

Sluthypotes: Jag kommer aldrig få nog av fotboll. Jag kommer aldrig tröttna. Jag kommer alltid sakna den.

Jag har en vän som kallar sig Emelie (jag tror det är så hon heter).

Hon skickade mig en bild som jag fann väldigt bekant. Men den är också absurd på något sätt.

Föga aktuell gör den mig modfälld.

Jonathan: Den här bolzen är skitgod ju!
Jaa, du får dricka upp den. Tänkte jag. Det är säkert bra för mig.

-Visst är den! svarade jag.

Tio minuter senare:

Jonathan: Riktigt god är den Jesper, smaka!
-Nej, det är lugnt! Ta resten! svarade jag.

Det var det enda jag tackade nej till denna kväll, vilket inte är positivt. Faktum är att det bara är negativt.
Ett annat faktum är att mina minnen är som bortblåsta efter 22.30. Självklart finns där korta episoder som jag med en viss detaljrikedom kan återkalla, men det är för några.

Jag har inte problem med mitt drickande, det skulle jag inte säga. Likväl går det överstyr ibland och det är synd. Primärt är det inte jag själv som drabbas utan min omgivning. Det tycker jag är tråkigt. Jag kan bara be om ursäkt. Men här stöter jag på mitt nästa problem.

Jag vet inte var jag ska rikta min ursäkt.

En allmän ursäkt är av tradition opersonlig och lönlös. Därför får man gärna säga till om man tycker att man förtjänar en ursäkt och varför. Då kan jag kanske åtgärda detta.
Det måste jag göra.

Rejält förfriskad försöker jag göra entré på krogen.

Jag: Tjena!
Vakt: Godkväll! Hur mår du?
Jag: Jo tack, det är fan fint!
Vakt: Okej.. Hur mycket har du druckit?
Jag: Fyra öl (blixtsnabbt svar, helt genomskinligt)
Vakt: Jaha.. Ljuger du nu?
Jag: Neeej, jaa, joo, kanske tre.
Vakt: Nu ljuger du!
Jag: Jaa, faktiskt!
Vakt: Aja, du är väl välkommen in..

Vi har alla olika talanger och egenskaper. Det finns verkligen människor till allt. Det finns de som är bra på att sälja, det finns de som kan gå på händer, det finns till och med de som kan det periodiska systemet utantill.

På samma sätt finns det människor som inte förhåller sig särskilt bra till vissa saker.

Det finns de som inte kan köra bil. Det finns de som inte kan sjunga.
Sen finns det också de som absolut inte kan skriva. Det är inte gjort för dem. De kan helt enkelt inte formulera sina tankar till vettig text, de kan inte förtälja historier, de är bara helt urusla på att skildra sina berättelser i skrift.

Jag läser en bekants blogg. För varje ord jag läser  -för varje ord- för varje ord jag läser inser jag vilken jävla skit det är.

Det är då jag tänker att den här människan borde få besöksförbud. Hon borde inte släppas i närheten av ett tangentbord, och Gud förbjude, aldrig i närheten av papper och penna.

Det finns så mycket skit där ute i bloggosfären hörrni! Tjejer mestadels. Det hela börjar ofta med att ni tjejer läser någon av de stora drakarnas bloggar. Jag menar Kissie, Blondinbella, Elin Kling. Jaa, ni vet, den skiten.

Jag finner det verkligen intressant hur skit föder skit. Nästa steg är att ni tjejer skaffar er egen blogg och delar med er av banaliteter och annat ointressant.
Fyfan!

Jag har fastnat lite på 80-talet. På gott och på ont.

Lyssna nu på detta konstverk, visst blir man på gott humör? Full av energi och inte riktigt så sönderspelad som den borde kunna vara.

Det ser väl ut som en behändig terräng... eller? Som tur är kommer snön vara borta när vi är där, vilket vi tackar Gud och dennes medarbetare för!



Det som är lite oroande är dock att det är 15 maj och snön ligger fortfarande kvar.

Jag har fyra olika väderkällor som jag använder för att prognosera vädret. Här är ett utdrag från varje för fredagens väder. Det gör mig lite förbryllad att de är så olika varandra. Vilken kan jag lita på?

Nu är det dags igen! Jag ska flytta för femtielfte gången i mitt liv. Ska snart börja klassificera mig själv som nomad, joo, det ska jag verkligen.

Förvisso flyttar jag inte särskilt långt. Jag flyttar från Stora Gatan 1 D till Stora Gatan 1 C och sen ett par meter nedåt. Ni hittar mig fortfarande i samma byggnad, så ni som ständigt besöker min bostad för att ta del av min gästvänlighet får nu leta er fram till mitt nya crib.

Det finns säkert ni som inte har varit hemma hos mig tidigare, och det är ju tråkigt för er. Men nu har ni möjlighet att se hur jag bor ändå, min lägenhet finns nämligen på Hemnet!

Ta en titt! JESPERS BOSTAD

Ehh, joo, justja! Tillträde på den nya lägenheten är inte förrän den första augusti, så ni behöver inte oroa er förrän efter det datumet.

Jag lever mig ofta in i mina vänners samtal. Jag inbillar mig att de talar om min genialitet. De vill vara mig! De avundas mig. Så tänker jag. De har långa utläggningar om min framgång, mina bragder.

Mitt bästa samtalsämne är tvivelsutan om mig själv. Jag kan sitta någonstans länge med några kompisar, jag framhäver mig själv och orerar länge över min egen förträfflighet. Om hur bra jag är. Om de smarta och underfundiga kommentarer jag fäller. Hur jag har sagt saker som jag egentligen borde skämmas för. Men jag berättar dem ändå. För att folk ska förstå att jag är lite crazy, lite oberäknelig.

De ska tycka att jag är en jävla skön typ. Och jag gör mitt bästa för att leva upp till det.

-Neej hörrni! Man kan verkligen inte påstå att jag är en ödmjuk person. Det skulle vara förbannad lögn.

Psykologen påstod att jag hade narcissistiska sår. Och det låter kanske lite knepigt. Han menade att mitt självälskande hade gått mig åt huvudet.
Jag bär på en för tung ryggsäck. Du bär på en tung ryggsäck. Exakt så sade han.

Han tyckte det var dags att avlasta den. Han menade att det finns fler bra människor i världen, inte bara jag.
Jag tyckte det hela lät befängt. Jag funderade över huruvida hans kaffekopp innehöll en stark dos av något. Men sen tänkte jag att han bara inte känner mig ordentligt.
Han påstod att jag var mycket allvarsam. Ha! Hur kan någon påstå det?!

Han frågade vad jag tyckte om mest med mig själv. Jag slutade inte prata förrän han avbröt mig. Det var då han började dra kopplingar till Tjajkovskijs musik.

Såhär i efterhand var han nog inte så dum ändå, den där psykologen. Det är lite så jag tänker.

Nå, är det här ett av mina påhitt, eller döljer sig en oerhörd sanning bakom detta? Det är lite så ni ska tänka. Jag vill inte överösa er med huvudbry, herregud!

Till en vän. Razorlight.

Neeej nu! Inte fyra. I brist på fantasi vill jag dock använda det vedertagna "Fyra bröllop och en begravning"-temat. Jag tycker det passar in.

Karin har anslutit till klubben som får handla på systembolaget, grattis till det! Nota bene! Karin väljer att inte handla själv på Systemet, även fast hon får. Istället får pappa göra det.

Jag finner återseenden intressanta. Jag hade byggt upp någon typ av förväntan över hur det skulle vara. Det skulle bli en kväll likt ingen annan.
Ni kanske inser mitt misstag snabbare än jag själv. Hela konceptet med återträffar är att man fortsätter där man har varit förut och bara umgås med de man tycker om. Det ska vara en kväll likt alla andra.

Där är charmen. Man träffar vänner som man tidigare känner väl, och de ska bara vara som de alltid har varit. Och i min mening uppfylldes det. Och jag är nöjd. Och alla är nöjda. Och konklusionen är ett lyckat party! Touché!

En avslutad vänskap är en avslutad resa. Tid som använts blir tid som förlorats.

Högst opassande. Högst ledsamt. Och plågsamt.

Av tradition vill jag att människor som vet bättre än jag talar i mitt ställe.
Sarah Brightman säger det allra bäst. Och Andrea förstås.

Tack Sarah och Andrea!