Okt. 28, 2009
En, i alla meningar, fantastisk händelse, en som jag nog aldrig kommer att glömma.
Det är alltså en lagtävling där en i laget ska rita och den andre gissa och den som gissar rätt först får poäng.
När vi spelade var vi fyra lag och kategorin var En film.
Och så börjas det! På tre av fyra papper kan man efter bara några sekunder urskilja den omisskännliga formen av ett får.
"När lämmen tystnar!" utbrister någon.
"Jaa, det är rätt." svarar någon annan.
"Men Jonatan, vad har du ritat?" undrar någon och kikar på hans bild.
Bilden föreställer någon sorts huvud, vad det verkar. Ett huvud som skulle kunna associeras till i princip vad som helst. Bara en ansiktsform med ett par ögon och en näsa.
Alla vänder nu sina blickar mot bilden och ser sedan förundrat på Jonatan.
Han är konfys och svarslös under några sekunder innan han, nästan förnärmat och med emfas, konstaterar:
"Men de é ju han!"
Det är svårt att beskriva det absurda faktum att det första han tänkte var att han skulle rita Hannibal. För det var det tänkta motivet.
Jag höll bokstavligen på att krevera och jag skrattade så att tårarna rann, fantastiskt roligt var det!
Det var fan
Det var fan.
Rent konstruktionsmässigt fungerar det väl ändå inte? Såvida det inte är svar på en fråga.
-Vem var det som kom förbi här tidigare med horn i pannan?
-Det var fan.
Då får man faktiskt säga det.
HPHT09
Jag gjorde högskoleprovet igår. Jag kan inte säga hur det gick.
Jag minns hur det var efteråt förra gången jag gjorde det. Där satt jag tillsammans med två vänner framför text-tv med mina svar. Som när man kollar tipsraden.
Det var nästan exakt som att kontrollera stryktipset. 13 rätt, det vill säga alla rätt, får man aldrig. Det finns inte. Men man kanske har 10 eller 11 rätt så att man vinner en liten summa åtminstone. Men så var det inte heller.
Det hela var bara ett enda stort debacle.
Uppgivna suckar och ett nästan tragikomiskt anlete. Satan i helvete.
"Åhh, här är ett rätt svar!" var det någon som sade.
"Nej? Är det sant? Ett till?" utstötte någon annan.
Jag behöver väl knappast förtälja att det inte haglade av poäng i det där tv-rummet.
En poet
När vinden ljuder i mina öron
och förblindar mina tankar
uppenbarar sig en ängel
en av Guds finaste skapelser
i en hjärna fylld av ingenting
av tomhet, av saknad.
Jag har en skada
Eller, ja, jag är säker på att många skulle advocera att jag har mer än en skada. Men den jag tänker på är den i mitt knä. Knäskadan.
Mitt knä är sönder. Det gick sönder. Det hela inträffade för länge sedan.
Året var 2005 och det var skol-DM i fotboll. Jag återger det i presens, mest för att det ger en fin spänning.
Jag mästrar på det centrala mittfältet och ska göra en snabb vändning. Underlaget är dock förrädiskt och mitt stödjeben sjunker ner en halv centimeter i gräset. Och vändningen sker, snabbt som ögat, men sen händer det som inte får hända. Mitt ben är riktat åt ett håll, min kropp åt ett annat. Det är förödande för ledbandet i mitt knä och jag faller till marken med en vidrig smärta. Jag utstöter ett skri som är så fullt av känslor och oro för där och då vet jag redan innan jag når ner till marken att något är oerhört fel. Något har gått sönder.
Quito, en kille i mitt lag, springer fram till mig och frågar hur det är.
Mina ögon tåras av smärta men framför allt för att jag känner att det är kört, att det inte finns någon återvändo. Jag blir utburen från plan och glömmer allt vad stolthet heter. Jag ligger i gräset bredvid planen och våndas. Där tog min fotbollskarriär slut, där försvann min satsning.
Nu, fyra år senare. Jag lider än, om två veckor ska jag dock vara redo för badminton igen. Det har jag lovat. 
Jag blev så glad!
Jag är ju en glad person, det kan man väl säga?
Men det brukar inte vara för att jag känner mig särskilt upprymd av glädjerus utan mer för att jag har en lättsam inställning till det mesta. Ibland en, kanske lite väl, lättsam inställning kan man tycka.
Hur som helst möter jag en äldre kvinna, en som jag känner mycket väl. Min lärare från årskurs 1-3, alltså på lågstadiet. Inte gymnasiet.
Jag har alltid undrat över det här med lärare. De måste ju se så ofantligt många elever komma och gå, och hur många minns dem egentligen? En lärare kan oftast de flesta namnen på alla elever i en skola, men när det var väldigt länge sen man gick på den skolan. Hur väl minns dem då?
Jag kände givetvis igen henne, dels för att jag hade henne i tre år och man har ju inte så många olika lärare som elev. Sen har jag lätt för att minnas också, det får man säga.
Jaha, tänkte jag, jag måste väl säga hej när jag möter henne på en ganska smal trottoar. Känner hon igen mig tro?
"Hej" sa jag.
Och det gjorde hon.
"Heeeej. DET var längesen." (nio år är ganska lång tid, nästan ett decennium)
Ni vet hur det blir när man träffar någon man inte har träffat på riktigt länge. Då ska man sammanfatta de senaste nio åren på tio minuter och vad väljer man då? Det finns så mycket att säga och ännu mer att höra. Båda villl ju berätta sin historia.
Hon hade bra koll tyckte jag. Hon kom ihåg att mina föräldrar hade separerat och hon mindes att jag hade en syster. När vi skulle skiljas fick jag likväl mina aningar besannade.
"Vad roligt det var att ses, du får ha det så bra och hälsa .. föräldrarna!"
Jag märkte att hon försökte minnas mina föräldrars namn, den microkorta pausen avslöjade henne trots att hon försökte dölja det genom att säga "föräldrarna" snabbt. Jag väntade mig inte alls att hon skulle komma ihåg det förstås, herregud!
Min poäng är ändå att jag blev helt ofattbart glad över dessa minuter av samtal, med någon som jag när jag var liten verkligen såg upp till och nu var det nästan tvärtom. Hon ojade sig över hur jag hade haft det och berömde mig och det verkade som att hon var stolt över att ha producerat en elev som mig. Och det värmde och fyllde mig med en glädje jag inte kan beskriva.
Dagens Jesper Bergman
Jag pratar med en bra kompis. Här följer citat av mig.
Jooo, jag har tänkt på en sak. Det här med vänskap. Jag har upptäckt att för att vara bra kompisar, riktigt bra kompisar menar jag då. För att det ska fungera krävs det att man har ungefär samma intelligensnivå och ... (jag pauserar)... eh, jaa alltså, det tycker jag att du ska ta som en komplimang.
Skeppet
När tiden är kommen ska jag köpa en båt.
Eller kanske inte en båt, snarare ett skepp. Ett stort, bastant och mäktigt slagskepp. Ett sådant som man använde mycket förr i tiden. Liksom ett sjörövarskepp, fast mer ståtligt.
På det ska jag segla över jordens alla hav, jag ska besöka hamn efter hamn och vart jag än kommer så ska jag stå där längst fram på båten och stolt se ut från min utkikspost.
För jag kommer med havet, detta stora och övermäktiga fenomen som täcker sjuttiofem procent av vår värld.
Min besättning ska vara lojal mot min vilja och de ska vara skickliga och intresserade. När vi närmar oss land så vill jag att en matros blåser i det horn han alltid bär över axeln. Han blåser i det och sedan ljuder hans klara stämma som överröstar allt annat ljud:
- Land i sikte! ropar han.
Vi lägger till och när skymningen kommer så tänder vi lanternorna på båten och tar del av hamnens nattliv. Vi äter gott, dricker gott och har det allmänt underbart ända in på småtimmarna då vi slutligen återvänder till skeppet.
Det är vårt hem, vår stolthet och vår pärla.
Dagen efter ger vi oss av igen, mot nya äventyr. Det finns alltid någon obesökt plats.
Förevigt ska vi segla om kring på världens alla hav, tills den dag kommer då skeppet inte bär oss längre.
Veckans händelser
Man kan säga att jag egentligen inte vill, att jag gör det enkom för att stilla eventuell nyfikenhet.
Måndag till tisdag var jag på konferangs. Det är så man uttalar det. Konferangs. Fram och tillbaka till Åland på en stor jävla båt. Det var, ehh,.. trevligt?! Och lärorikt? Och givande? Ni kanske undrar varför jag använder frågetecken. Det är för att jag själv inte vet, där ni!
Jag var faktiskt hemma på onsdagen. Man måste vara hemma och se över hemmet någon dag i veckan. Men klockan 20.52 satt jag på tåget. Då var jag för tredje gången den här veckan på vägen till hufvudstaden. Där bytte jag tåg och åkte till LUND.
Jag utnyttjade mitt intellekt till de antagningstester som hade lockat dit mig, hur utgången av dessa blir vet ingen. Inte än åtminstone.
Lördag kväll och jag sitter ånyå på tåget till Stockholm. 00.35 är jag framme i Västerås och där är jag nu. Där ni!
Och vad mer? Jo, där ni!
Dessa busschaufförer.
-Hej, ett barn.
-Man måste vara under 20 för att köpa barnbiljett.
-Men jag är under 20!
-Nej, det är du inte.
-Jooooo, jag lovar! Svarar jag och börjar le för att han kollar på mig med en sådan misstroende blick.
-Har du leg?
-Jaa, vänta då. Jag börjar leta i min innerficka och han tycker det tar lite lång tid.
-Äsch, säg vilken dag du fyller bara.
-Sjunde februari. I februari fyller jag 20.
-Men då är du ju 20! svarar han och håller sedeln i sin vänstra hand och han håller den långt bort, som om han tror att jag ska ta tillbaka den. Han tänker verkligen inte släppa det här.
"Februari är den nionde månaden". Påstår han
-Va? Nej! Aja, skitsamma. Ta pengarna. Får jag en biljett?
-Ja, men vänta. Här har du tio kronors växel. Gå nu.
-Nej, jag vill inte ha dem.
-Jo, ta dem. Annars kör jag inte vidare.
-Jaha, okej. Tack då.
Jag tar växeln och går bakåt i bussen och skakar på huvudet. Vilken underlig händelse. Han kunde väl bara ha kollat på min legitimation.
Min rädsla
Men nu, till mitt stora obehag, måste jag erkänna att det finns något jag räds. På mitt jobb, där finns Annelie. Hon är läskig.
Hon gör allt på företaget, allt som behövs. Hon hjälper till här och där och styr och ställer och överallt möts hon av respekt. För man vill på inga villkor förarga henne.
Hennes vrede är värre än Lucifer själv. Fy för fan satan i helvete vad hon skrämmer mig.
När hon upptäcker att någon bryter mot hennes ordning blir hon vred och hon kokar ordentligt och svär och ordar infamt och olycksbådande. Då jagar hon runt en liksom hade man begått den värsta av alla synder. Liksom var man Hitler återuppstoden.
Jag blir på allvar rädd, jag följer hennes regler cyniskt och chosar mig och håller på, jag koketterar om hennes storhet när hon lyssnar och höjer henne till skyarna. För det är den ryggrad jag numera har i mig.
Min icke-fruktan har därför upphört. Skrämmande tycker jag.
Ibland undrar jag..
Kanske kan dessa smakprov hjälpa er att bilda en åsikt.
Nu har ni bestämt er kanske? Det blir väl ett definitivt "supersnygg", kan jag tro.
Jag hittade en annan bild som också måste läggas upp, och jag älskar den!
Bra bloggning
Kan väl nämna för alla som är intresserade (det är säkert jättemånga), att jag var ute igår.
Jag kan även meddela att jag numera bedriver en sorts häleri, det är illegalt. Häleri är illegalt i alla fall. Om den sortens häleri jag bedriver är olaglig vet jag inte. (antagligen)
Bara för att man har tryckt falska sedlar är det väl inte ett brott om man inte använder dem? Det här är bara en metafor, herregud. Jag förfalskar inte pengar. Bara nästan.
